Varma akvareller blåser liv i gamla värmlänningar

På sjuttiotalet tillbringade akvarellisten Lars Lerin sina somrar på den värmländska landsbygden. Han träffade och levde med de strävsamma människorna i Sunnemo socken mitt i Värmland, och lärde sig deras vanor och deras språk. Nu ger han ut en bok med lika delar bilder och text, som medvetet nostalgiskt porträtterar dessa människor och deras vardag. Den heter Solsken och regn.
När Lars Lerin skriver gör han det på samma sätt som han målar. Det är ögonblicksbilder och korta nedslag i vardagen. Man behöver inte läsa Solsken och regn från pärm till pärm. Man kan låta den ligga framme och bläddra i den när man får lust. Titta på de varma akvarellerna med sommarmotiv. Läsa om Margareta som tycker att allt blir gift i för stora mängder. Eller om hemsamariten som är så fet att hon skulle sätta sig ner om hon inte redan suttit.

Man kan ha Solsken och regn som soffbordsbok om man vill. Låta den pryda sin plats som hederlig, svensk feelgood i garanterad avsaknad av Hugh Grant och Richard Geere. Eller gömma undan den till i vinter och plocka fram den som en påminnelse om att sommaren faktiskt finns.
Solsken och regn är varma bilder i både text och i akvarell. Laddade av kärlek till de små människorna av den gamla skolan. Gamlingarna som står och skvallrar i väntan på varubussen. Folke som skänker en raggig femtilapp till missionärernas i Afrika Land Rover och konstaterar att i slutändan finns ingen ficka på kostymen. Eller Tore, suputen som blir berömd för slagsmål ända in i Norge.
Lars Lerins prosa hade haft svårt att klara sig utan bilderna. Men de finns där, och skänker liv åt de fårordiga personporträtten. När plötsligt ett fotografi dyker upp, solkigt och vikt och inscannat på bokens glatta sida, ger det ett ansikte åt akvarellernas och textens karaktärer. Det kompletterar bilden utan att göra det på ett övertydligt vis.
Solsken och regn blir ett monument över sommaren.