Skenet bedrar heter det ganska ofta. Ingenstans är det mer sant än i "alternativa" kretsar. Nu är det några år sedan jag ens var i närheten av en tuppkam men någon har jag lärt mig under resans gång. Punkare är ganska smarta. Och hårdrockare är snälla. Det är ganska vanligt att saker är tvärtemot vad de vill verkar vara. När pojkbandet Dead by april gör satanshorn på scenen i melodifestivalen och försöker de förmedla något. En hårdhet kanske? Den finns inte där hur gärna man än letar. Det är mys de håller på med. När Britney Spears kallar sig rockig och överanvänder nitar lurar hon mig inte riktigt heller. Outsiderskapet är jätteviktigt för vissa artister men lika lite som Avril Lavigne var punk är Lana del Rey äkta "white trash" Det ska vara lite farligt tydligen men varför vill artister ofta vara precis det som de verkligen inte är? Alltså, inte ens i närheten.
Där däremot hårdheten "ska" frodas kramas det febrilt. Metal-festivaler är ofta lugnare än andra evenemang, inklusive Konstrundan på Österlen. Hårdrockare kanske får ur sig så mycket aggression från sitt musikval att de blir snälla som lamm i vanliga livet, många bevis lutar åt det hållet, det kan jag intyga. Många är vittnesmålen, ju mer nitar, desto snällare människa. Och kanske är det där Britney Spears gör rätt förresten, hon verkar inte ett dugg sympatisk i verkliga livet (säger alla jag känner), så nitarna hon haft på sig titt som tätt ljuger alternativt ljuger inte, beroende på om mitt resonemang är sant eller inte.
Männen och kvinnorna i läderjackor och intressanta frisyrer är ofta inte så dumma heller. Många punkare har i dag riktiga och viktiga jobb, något som man aldrig skulle förvänta sig efter att ha sett dem i en "moshpit" på alternativkonsert på "Skylten" i Linköping. Många av de punkare, gothare och hårdrockare jag känt under mina talrika år har varit de mest ambitiösa tjurskallar till plugghästar man kan tänka sig. Nervösa inför tentor, omtänksamma och måttfulla. Och de varmaste människorna, ofta med socialt patos och bullar i ugnen, bokstavligt talat alltså. Och som det alltid skulle drickas te.
En av mina vänner, en av de ivrigaste förespråkarna för den eminenta Oi!-punken från England, började gråta på en fest en gång, jag var där. Anledningen var att hon just läst en intervju med sin favoritsångare. Han visade sig vara osympatisk och en mansgris. Det gick inte hem, men det gjorde hon. Från festen alltså.
Det hårda kan vara så hårt och så mjukt på en och samma gång.