Finaste vännerna, finare än finast, du är så sööööt! Superlativen väller nästan över när man läser sina vänners statusuppdateringar på Facebook. Ibland så mycket att man undrar om de tagit uppåttjack.
Kanske är det svårt att i skrift med rätt eftertryck visa hur bra man verkligen tycker om något eller någon. Så svårt att det börjat uppfinnas nya böjningsformer och uttryck.
Ett vanligt förekommande, som jag är ganska allergisk mot, är uttrycket bästaste. Första gången jag såg det tyckte jag kanske att det var lite roligt. Som ett barn som på sitt karaktäristiska sätt ville betona något extra, extra mycket. Men sen började uttrycket bästaste återkomma överallt i bloggar och sociala medier. Och då blev jag lite irriterad. För det låter inte lika gulligt när en vuxen människa säger så, tycker jag. Man kan väl inte vara bättre än bäst? Eller?
I sociala medier och på bloggar har jag också hittat ett gäng andra uttryck och stavningar som jag hajar till på varje gång. Vissa är nog dialektala och bygger på hur man uttalar orden. Det är därför det finns så många Västervikare som skriver förskyld i stället för förkyld och fotölj i stället för fåtölj.
Andra handlar om att lägga an en mer ungdomlig språkstil. Ett talspråksliknande tilltal. Därför skriver man aaaa när man menar ja, juh eller jue när man menar ju och dem när man menar de ("Dem kom hem till mig". Ett tips: Är du osäker på om det ska vara de eller dem, skriv då dom. Är numera godkänt och funkar att ersätta båda orden med).
Sen finns det ju det som så många retar sig på - särskrivningar! Med tanke på hur många som ständigt krigar mot det fenomenet är det konstigt att det fortfarande är så många som fortsätter att skriva isär orden. Man borde ju själv kunna se att det faktiskt ÄR skillnad på en butiks "kassa personal" och på dess "kassapersonal". Det är också stor skillnad i betydelse mellan uttrycket "rökfritt" och det särskrivna "rök fritt".
Att jag reagerar så starkt på de här fenomenen handlar kanske mycket om att jag befinner mig i en konstig mellanålder. Jag är för gammal för att helt anamma det ungdomliga sms-språket. Tillräckligt gammal för att ha fått en massa språkregler ihärdigt indunkade av en sträng magister. Men samtidigt rör jag mig gärna och vant i kretsar på nätet där det här språket genomsyrar diskussionerna.
Men det finns positiva saker med utvecklingen också. För att återvända till inledningstemat så brukar jag smygläsa tonårstjejers Facebook-statusar och förundras över hur mycket de berömmer varandra. En kommentarstråd till ett foto kan se ut enligt följande:
- Ååååh, finaste!
- Du är oxå fin, gumman!
- Puss gumman, du är ännu finare.
- Nää, du är finast juh!
Och så håller det på.
Ett meningslöst samtal, kan tyckas. Men samtidigt tänker jag att det vore trevligt om vi kunde vara så älskvärda mot varandra i verkliga livet. Och möta varje medmänniska med ett leende och ett : "Hej, vad fin du är i dag!". Då skulle man garanterat få en egoboost för egen del också när det självklara svaret kom:
- Tack. Men du är ännu finare!