Västerviks Lillband i Stadsparken

Jazzkvartetten stod det i annonsen om onsdagens konsert i Stadsparken. Men det var en Kvintett som tog hand om scenen. Flera av ansiktena har vi sett i Västerviks Storband, så varför inte dra till med Västerviks Lillband, tänkte jag. Och det kändes rätt. Alla är från vår egen kommun, och ett riktigt band är det - med drivna musiker.
Just det fick vi besked om redan i första numret, Billie?s Bounce. Arrangemanget var sådant att samtliga fem fick solon som lyfte fram vad de verkligen kan på sina instrument.
Ofta i liknande sammanhang, fast med yngre musikanter, slås vi ju av att talangerna i vår stad hela tiden utvecklas. Så skönt det då är att få liknande upplevelser med - vad ska man kalla det - vuxna artister.

Roger Lockneman får bli mitt första exempel. Han framträder nu som en fullfjädrad ekvilibrist på sitt instrument, för dagen tenorsax. Leif Hedman, gitarristen är kanske mer känd, inte minst som gitarrlärare.
Men han är också en mästare som sologitarrist. Olle Hjorth är en basveteran och behärskar sitt instrument, i och för sig med den frihet som en äkta kontrabas kan bjuda på.

Lasse Carlberg, även han veteran, handskas helsäkert med sin uppsättning trummor. Den enda nya bekantskapen för mig var Anders Fogelqvist.
Han visade sig ha grepp om ett mycket personligt spel, låt vara att hans ton av äkta elpiano låg en aning för nära gitarrens ton för att ge den tonrymd som annars kunde rymmas i en kvintett som kvällens.

Mycket av det vi fick höra är klassisk standard för band som detta. "It´s only a papermoon, Days of wine and roses, Bye bye blackbird, Summertime" med flera med flera. Det mesta amerikanskt.
Men finalen blev desto mera svensk, ja rent västerviksk! Då bjöds vi på en låt, en vals av bandets egen Olle Hjorth. Den latinska titeln "Carpe Diem/Fånga dagen" är välkänd. Olle hade tagit ett steg till och döpt sin vals till "Carpe momentum", dvs "Fånga ögonblicket!"
En dag rymmer ganska många ögonblick, det vet vi. Så vad vi fick höra var ett stycke skön musik, med klar maning till oss att tänka till. En stilla final alltså, med stor glädje i.
Och där satt vi alla i Stadsparken och kom underfund med att solen hade lyst hela kvällen. Det var länge sen.
Extranumret "Cute" satte fart på oss igen. Så att vi reste på oss från de hårda bänkarna och begrep att det var dags att vandra hemåt.