Vem älskar dansbandsmusiker?

Att man gillar dansband, det är det ingen som skryter med. Alla älskar att hata dansband men ändå är det många som dansar till deras musik. För de spelar uppenbarligen den musik som lyssnarna och de dansande vill ha.
Om denna paradox har Liselotte Sivertsen Carlsson och Thomas Carlsson skrivit en bok. Här berättar de om livet för dansbandsmusiker, och om attityder och åsikter, både bland dansbandsmusikerna själva, deras publik och andra. De berättar om praktiska problem och vedermödor och mycket annat.
Boken har en genomgående vass ton, kanske ämnad att vara humoristisk men lyckas tyvärr inte helt. Här berättas till exempel många dråpliga situationer men allt är skildrat i samma tempo och med samma raljerande, eller snarare ironiska tonfall. I längden tappar den sin udd.
Författarna framställer i gemen dansbandsmusiker som töntiga och hämmade mansgrisar med dålig hygien och nästan noll koll på vad de egentligen sysslar med.

Jag hade väntat mig mer av ett socialantropologiskt nedslag i en kultur jag knappast vet något om, men är nyfiken på. Men boken snarare befäster de eventuella fördomar jag tidigare hade, och ger mig också nya. Är den tänkt att enbart ses som satir, eller ironi, lyckas den inte riktigt heller. Det är synd, för det hade varit väldigt intressant att få läsa om dansbandskulturen med ett mer informativt anslag.
Nu tror jag inte att den här boken ger den enda sanna bilden av dansbandslivet, utan snarare en bild som kan se helt annorlunda ut när den speglas av andra. För att boken skulle bli bra och ge en mer nyanserad bild krävs dock en del motbilder.
Båda författarna är verksamma i dansbandsbranschen och kan den inifrån, men sysslar också med en hel del annat.