Vem fasen är Tim Finn?

Det är svårt att älska Tim Finn. Men man måste göra det, på samma sätt som man måste tycka lite synd om honom. Han har en röst som borde ge honom världsherravälde men ett omdöme som gör att han aldrig kommer att bli lika stor som sin bror Neil.
Vem fasen är Tim Finn, kanske du undrar? Tja, jag vet inte så värst mycket om honom heller. Han bildade Split Enz någon gång under 1970-talet och att han gjorde bandet till Nya Zeelands Gyllene Tider, fast med ett aningen mer sofistikerat uttryck.
Han har släppt sju soloplattor, varav den senaste kom i höstas och heter Imaginary Kingdom. Han hade sin senaste rejäla hit i slutet av 1980-talet, men fick desto större framgångar med sitt inhopp i Crowded House, som är brorsan Neil Finns band. Tillsammans skrev de bland annat hits som Weather with you och Four seasons in one day.

I min samling återfinns alla Tim Finns soloplattor. Samtliga är tämligen svåra att härda ut. Inte sällan tangerar han det där som brukar kallas pekoral när han rapporterar om sin jakt på inre frid. Och rätt ofta slarvar han bort briljanta melodislingor genom att låta dem mynna ut i en svårbegriplig refräng eller genom att baka in dem i hårt daterade produktioner. Det är inte utan att man blir lite förbannad av att lyssna på hans skivor.
För Tim Finn äger en av popmusikens allra mäktigaste röster. Den låter varm, rosslig och lite svårtyglad, som om den ville rymma ur ägarens strupe. Finn fyller 55 år i juni och hans kalufs är numera helt grå, men hans röst visar inga tecken på ålderdom.

Paradoxalt nog låter den som allra bäst när den får vila bakom lillebrorsans stämma. Som när bröderna tillsammans framför Edible flowers på Neils liveskiva 7 worlds collide. Eller på hela Woodface, det klassiska Crowded House-album där bröderna Finn samarbetade. Eller på Finn Brothers-skivan Everyone is here, som kom för tre år sedan.
Och det är ju därför det finns anledning att tycka lite synd om honom. Man unnar honom liksom att få till det ordentligt på egen hand.

I sommar släpper Crowded House sin nya skiva, den första sedan 1993. Neil Finn har återförenat sitt band och uppträder i sommar på de största festivalerna runt om i världen. Nya framgångar är att vänta.
Dock inte för Tim Finn. Han sitter hemma på sin kammare och snickrar på nya epos om själens krigare.

Att älska Tim Finn är ganska ensamt. Jag har väldigt få att dela min fascinationen med. Och det blir inte direkt enklare av att hans plattor är så tråkiga. Argument som "ja, men lyssna på den här stämsången" eller "du skulle höra hans liveversion av Weather with you" funkar liksom inte då han plockar fram ännu ett lägereldspekoral i plastreggaekostym.
Även om Imaginary Kingdoms toppar hör till hans högsta så finns det alldeles för många genanta ögonblick för att jag skulle vilja låna ut plattan till mina vänner. Imaginary Kingdom är inte den där fullkomligt fenomenala plattan som vi hoppas på. Den är inte halvvägs där.
Bara en mor eller en riktig nörd kan älska Tim Finn.