Jag erkänner, jag har funderat rätt länge över vad jag ska skriva. Vad den här krönikan ska handla om och hur jag ska börja den. Jag skulle kunna skriva om i princip vad som helst. Det är verkligen en härlig tanke, en berusande känsla. Samtidigt undrar jag vad jag ska göra i helgen. Jag kan göra i princip vad som helst. Eller nåja, kanske inte åka till månen till exempel. Men ändå. En sådan härlig valfrihet. Så underbart! Samtidigt får jag panik, vill nästan springa och gömma mig istället. Under en filt. I en grotta. Vet inte vad jag ska göra, vet inte…
Men nej. Jag tar ett djupt andetag. Vad vill jag allra helst skriva om, egentligen? Katter? Landsbygden? Motorcyklar? TV-serier? Sockervadd? Cykelbanor? Höstångest? GAAAAH! Det är så svårt. Jag har ju redan skrivit om mitt favoritämne i världen. Det har jag ju. ”Jaha? Och? Det var ju så roligt, du kan väl göra det igen?” säger ett litet troll i mitt huvud. Poesitrollet. Jag tvekar lite. Men vet ni vad? Jag säger ja! Det är klart vi ska prata om poesi igen. ”Vi kanske kan göra lite reklam till och med?” säger trollet. Men hallå, skärp dig. Nej. Fast jo.
NU GÖR VI REKLAM!
Massor av reklam. Men inte för Bob Hansson. Inte för Kata Nilsson. Inte ens för Solja Krapu. Utan för estradpoesi som koncept. Det är nästan som musik. Eller nästan som teater. Fast hur du vill. Ja, precis hur du vill! Det är en scen, en mick, en känsla. Det är rekvisita om du vill, det är ordlöshet eller en sådan mångordighet att du nästan spricker. Det är allt du vill att det ska vara, det är… Det är en sådan berusande känsla! Att stå på scenen och låta orden ta över rummet. Att sitta i publiken och bli helt poetiskt uppfylld. Nä, det där kanske inte var ett vedertaget begrepp. Men det kanske blir det. Vi kan väl göra det till det?
OKEJ LUGNA DIG LITE NU VA?!
Nej. Jo. Lite kanske. Men du kan väl höra av dig om du känner igen dig. Så skapar vi en estradscen och tar Västervik med storm. Eller med ord, kanske med en mick på en scen.