Svetlana Aleksijevitj ska, enligt de som vet, ha varit den mest förhandstippade författaren till årets Nobelpris i litteratur. Och för ovanlighetens skull blev det också förhandsfavoriten som drog det längsta strået.
Jag ska börja med att medge att jag ännu inte läst något av Aleksijevitj. Men nu är jag förstås oerhört sugen på att få komma igång med det.
Det lilla jag vet om Svetlana Aleksijevitj är att hon är en modig journalist, och en grundlig sådan. Och att hon skriver litterärt.
Journalistspråk måste inte alltid vara torrt, rakt och effektivt. Det finns många sätt att skriva på. Och faktum är att det ju fortfarande finns människor som vill och orkar läsa långa reportage, som vill ha mer än bara skrap på ytan – även i vår smått hysteriska samtid.
Tack och lov! Kanske kan vi med årets nobelprisutmärkelse också våga hoppas att än fler inser värdet av journalistik som fått ta tid?
Aleksijevitj är mest känd för sin boksvit "Utopins röster – Historien om den röda människan", texter som skildrar livet i det forna Sovjetunionen genom intervjuer med vanliga medborgare.
Aleksijevitj använder sig av den enskilda människan, med sina vardagsberättelser, för att blotta de stora sambanden.
I intervjuer har hon berättat att hon för många långa timmars samtal med varje enskild intervjuperson – tålamod är en dygd sägs det – vilket innebär att hon måste ha ett veritabelt berg av anteckningar (eller inspelningar) att utgå ifrån när det väl är dags att börja skriva.
I en intervju med Stig Hansén och Clas Thor, inför publiceringen av "Bön för Tjernobyl" berättade hon följande:
”När jag skriver ut deras samtal så utkristalliseras en liten del av allt det som de berättade. Förädlingsprocessen är som att skriva skönlitteratur. Jag väljer ut det som är så starkt att inte ens Dostojevskij skulle ha kunnat hitta på det. Sitter man och pratar länge med folk så finns det alltid något i det de berättar som säger mycket mer än de anar. Så småningom får jag fram en naken människa på naken jord.”
Inspirerande!
Utan all jämförelse i övrigt låter jag mig just nu även inspireras av två alldeles nya bekantskaper som högst tillfälligt går och trampar i trädgården framför mitt hus. Två kloka (en högst subjektiv tolkning) gamla kor som också sjunger långsamhetens och eftertänksamhetens lov (än en gång – min högst subjektiva tolkning). Noggrant och grundligt går de tillväga. Idogt jobbar de på dagen lång. Men utan stress. Och så småningom kan vi skåda det tillfredsställande resultatet. Gräset är nere på en rimlig nivå igen.
Lite skit lämnar de förstås efter sig, alldeles öppet och ogenerat. Men också det gör ju gott. Inte sant?