I höstas gav hon ut en bok i ämnet – "Hvad gör väl namnet?".
Vi blev nyfikna och bestämde oss för att ställa några frågor till Åsa.
Beskriv kort vad boken handlar om?
– Den handlar om hur namnet, i det här fallet författares, kulturskribenters och kritikers namn, blev en vara i litterär offentlighet framför allt under svenskt 1840-tal. Alltså hur namnet började användas, på titelsidor och i tidningsartiklar, och hur det efter hand blev en konkurrensfördel.
Vad fick dig att intressera dig för ämnet, och i slutändan skriva boken?
– När jag arbetade med min avhandling om 1830-talets kvinnliga svenska romandebutanter (Åsa Arping disputerade 2002, reds anm) blev jag nyfiken på varför vissa författare, som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén debuterade anonymt för att senare sätta ut sina namn, medan exempelvis Sophie von Knorring höll fast vid det anonyma bruket. Jag märkte också hur viktigt det här med författarens identitet var bland recensenterna, som gärna ägnade sig åt vilda gissningslekar. Samtidigt var kritikerna själva i allmänhet anonyma och det spekulerades även en hel del kring vem som skrivit olika artiklar. Jag ville titta närmare på det här spelet kring namnet, och utreda hur bruket förändrades.
– Tidigare forskning har oftast utgått från att författare och skribenter publicerat sig anonymt för att gömma sig på olika sätt. Jag har istället velat angripa problemet från andra hållet: Hur kommer det sig att författare och journalister efter hand slutade att publicera sig anonymt? Och hur såg övergången från anonymitet till namnpublicering ut?
Vad betydde namnet i 1840-talets dagskritik?
– Decenniet var verkligen en brytningstid. Hela Europa präglades ju av revolutioner och uppror, med fallande envälden och framväxande parlamentariska styren. Alltfler krävde ett ökat inflytande i samhället. Individuella meriter skulle betyda mer än arv och släktband. Den här diskussionen märktes även i konsten och i kritikerdebatten, som politiserades. Skribenter och författare företrädde inte längre den ”allmänna meningen” utan sig själva eller sin redaktion.
Hur kom synen på namnet att förändras?
– Det handlade om en ökad individualisering, medialisering och kommersialisering av kulturlivet. Om man tidigare tänkt sig konsten som en gemensam uppsättning normer som alla hade att förhålla sig till, blev det nu viktigare att skapa nytt och originellt. Konsten blev en personlig egendom och konstnären blev ett geni. Intresset växte också för författarens och konstnärens personlighet och privatliv. Detsamma kunde gälla för framgångsrika och kontroversiella tidningsmedarbetare. Pressfejder var vanliga och att peka ut anonyma kollegor från konkurrerande tidningar blev något av en sport.
Hur kunde man bygga upp ett författarskap utan regelrätt författarnamn?
– Ett vanligt sätt att göra sig bemärkt som författare utan att skriva ut sitt namn var modellen ”Af författaren till”. De brittiska författarna Jane Austen och Walter Scott uppfann metoden, och det hela gick ut på att binda flera verk till en och samma författare och på så sätt skapa en sammanhållen författarkarriär. Den svenska författaren Sophie von Knorring är ett bra exempel på hur det kunde se ut. Hon debuterade anonymt med "Cousinerna" 1834. Senare verk, som "Qvinnorna", "Vännerna" och "Axel" fick alla undertiteln ”Af författaren till Cousinerna”. På så sätt kunde läsekretsen och kritikerna förstå att det var samma författare som låg bakom olika verk.
Vilka var anonymitetens möjligheter och begränsningar?
– Anonym publicering utgjorde för det första normen, det var det gängse. Även om tryckfriheten hade ökat betydligt kunde anonymiteten erbjuda ett visst skydd. Många kvinnor ville undvika att förknippas med marknad och offentlighet. Manliga aktörer med statliga befattningar ville skilja sin karriär som ämbetsmän från författarskap eller tidningsskriveri. Möjligheterna var i det närmaste obegränsade. Vissa gjorde signaturbruk eller pseudonymitet till en kreativ poäng. Det blev ett särskilt rolltagande som innebar att gå in i alternativa identiteter som i sin tur gav skrivandet en särskild laddning. Vissa bedrev regelrätta kurragömmalekar där anonymiteten snarare blev ett marknadsföringstrick. Det hela underblåstes gärna av tidningarna som spekulerade friskt i vilka som låg bakom succéartade eller kontroversiella skrifter.
När blev det intressant att framträda med namn och varför?
– Det blev intressant när det enskilda författarnamnet och skribentnamnet på allvar började innebära konkurrensfördelar. När pengar, priser och prestige började kopplas till verksamheten och när en ny typ av offentlighet och marknad ”krävde” namnpublicering. Decennierna kring 1840 sker en normförändring i Sverige där namnet efter hand blev det nya ”normala” sättet att framträda.
Vilken roll har namnet idag?
– Det går att se en hel del intressanta likheter mellan hur det såg ut i mitten av 1800-talet och läget i dag där traditionella medier och sociala medier interagerar och konkurrerar. Författaren och kritikern fungerar fortfarande som celebriteter, men det finns också motrörelser, där man skriver anonymt, antar signaturer eller ägnar sig åt kollektiva samarbetsprojekt. De sociala medierna innebär framväxten av nya möjliga framträdandeformer som också påverkar de traditionella medierna.
Vad tror du din bok kan bidra till?
– En större historisk medvetenhet kring hur författar- och skribentroller hela tiden förändras och påverkas av det övriga samhället. Det är lätt att glömma bort hur pass nytt det här med namnpublicering är. På bara drygt 150 år har det blivit självklart för oss!