Visst har vi hört den förut

Inte kan man låta bli en rubrik som dagens när historieräven och TV-profilen Anna-Lotta Larsson ställer upp i Odensvi kyrka. Det gjorde hon i fredags tillsammans med saxofonisten Johan Stengård och pianisten Andreas Landegren. Men åtskilligt i programmet, särskilt på Anna-Lottas sida, var säkert nytt för många som förväntansfulla satt där i kyrkan, ett "svalbo" från sommarhettan utanför.
Under många år har vi vant oss vid att Johan Stengård kommer förbi på sina stora sommarturnéer, ensam - sånär som på en pianist. Hur skicklig han än är och hur omväxlande hans repertoar än kan vara uppbyggd, har det ibland känts lite enahanda. I år har han alltså Anna-Lotta Larsson med sig. Det är ett lyckokast.
Valet av henne tror jag bottnar så här. Ska Johan Stengård samarbeta med en sångartist måste det vara någon med en röst som kan utmana hans tenorsax. I klang, i puls, i inlevelse. Precis där hans egen styrka ligger. Att han och Anna-Lotta är vänner sedan många många år ökar tryggheten.
Johan Stengårds sommarpianist, åtminstone de senaste fyra fem åren är unge Andreas Landegren. Det är en fullträff till. Utan åthävor är det egentligen han som ser till att allting klaffar. Med Johan är Andreas så samspelt att inte ens den deras långa slalomåk genom West Side Story kräver minsta notblick.

Nu hade turen kommit till Odensvi kyrka. Två kvällar innan gav Aron Nilsson med sina ditlockade sångare en fenomenal konsert (VT 8.7.). Den gången var det gratis. Ganska få hade hittat dit.
Entrébiljetten till Stengårdskonserten kostade 185 kronor. Då kom det mycket folk. Visst var konserten värd biljettpriset. Men lika visst kan man undra över varför entrépris alltid lockar större publik.
Tidigare var kyrkorna livrädda för att ta betalt, men det börjar lätta. Den som utan vidare betalar hundra kronor för en biljett lägger sällan mer än en tjuga i kollekten. Detta är inget jag påstår utan vidare. Kyrkofolk satta att ta och räkna kollekt kan berätta.
Mr Saxman. För drygt 15 år började Johan Stengård turnera som soloartist på det sätt han fortfarande gör. Detta har fört honom över stora delar av världen. Desmond Tutu i Sydafrika gav honom ett nytt namn, Mr Saxman. Stengård har hunnit spela med sådana storheter som Sammy Davis J:r och Lena Horn i USA, liksom hemmastjärnor som Alice Babs och Georg Riedel. Hans rutin bär över vilka stup som helst.
Då den här trion i huvudsak agerar i kyrkor är det klokt, tänker de väl, att inleda med något sakralt. Och fredagens upptakt, med Anna-Lotta Larsson som solist i ett mycket speciellt arrangemang kring "Härlig är jorden" kändes rätt.

Johan Stengårds betoning av det mänskliga i saxofonrösten gav han en bild av direkt efter inledningen genom att spela en av operahistoriens storslagna arior, Nessun dorma ur Puccinis Turandot. Och så var konserten igång, på allvar.
Visor med Anna-Lotta, som en svensk upplaga av Elton Johns "Känn en doft av kärlek", Ulf Lundells "Kärleken förde oss samman", Rolf Börjlinds "Rosen" och Bengt Sundströms "Man ska leva för varandra". Den sången avskydde Anna-Lotta som barn men har kommit att hålla av.
Johan Stengårds medley genom West Side Story har jag nämnt. I den skiftar han ofta karaktär genom att byta ut tenorsaxen mot en sopransyster. Han behärskar verkligen de förmågor som vilar därinne i instrumenten. Det visade han, både i en sekvens Duke Ellington och en liknande resa med Björn & Bennys "Chess".
Det blir lätt så, att precis som i annonsen, Johan och Anna-Lotta får stor stil medan Andreas Landegrens namn knappt syns. I verkligheten är hans roll lika stor som de andras. I samspelet är han suverän, och att få det sagt känns skönt.

Efter Odensvikonserten körde de tre direkt till Kalmar och igår vidare till Öland. Ikväll uppträder de i Högby och på tisdagen i Räpplinge kyrka. Då många Tjustbor brukar dra åt Öland så här års kan den informationen vara praktisk. Lördagen 27 augusti spelar han i Loftahammars kyrka. Men då, också enligt en annons, med en pianist utan namn..