Sonen var bara två-tre år och bar med stolthet sitt dagistillverkade halsband i allehanda färger. Två tjejer, ett par år äldre, tittade på honom, sa med avmätt ton:
– Killar kan inte ha halsband!
Sonens blick förvandlades från omåttligt stolt till lätt förvirrad, varpå maken ryckte in och ifrågasatte.
Den ena tjejen tänkte till en stund och förtydligade sedan:
– Ok då, det kan dom. Men då ska det vara dödskallar på!
Det här var första gången vi hörde ett litet barn uttrycka sig utifrån traditionella könsroller. Men absolut inte sista. Och redan tidigare hade vi vid flera tillfällen fått försvara sonens val av leksaker, kläder och accessoarer – inför vuxna.
Det spelar nämligen ingen roll hur genusmedvetet samhället säger sig vara. Och hur mycket man pratar om det på förskolor, skolor och arbetsplatser. När det kommer till kritan är de flesta ändå oerhört snabba att sortera in barn i fack. Medvetet eller omedvetet.
Som när en av sönerna skulle börja på dagis. Han och en jämnårig flicka var där samtidigt och hälsade på inför inskolningen. På golvet stod två dockvagnar. Barnen tog varsin och började springa omkring med dem.
Flickan fick omedelbar positiv respons:
– Jaså, du tycker om dockor? Då ska du nog trivas här för det har vi många!
Sonen fick sin reaktion först när han tog en bil och stoppade i dockvagnen.
– Jaså, du tycker om bilar? Då ska du nog trivas här för det har vi många!
Nu ska sägas att detta var just en sådan automatisk reaktion från förskolläraren som jag var inne på tidigare. Vi stötte aldrig på några problem senare under dagistiden. Tvärtom uppmuntrade personalen sonen när han direkt på morgonen drog på sig en lång, röd kjol som hängde med hela dagen. Det finaste utklädningsplagget på dagis, enligt sonen. Klart att han valde just det.
Men åren gick. Sönernas rosa t-shirtar ratades för tröjor med superhjältar. De glittriga utklädningskläderna byttes mot svarta och grå riddarkläder med tillhörande svärd. Och den rosa Hello Kitty-kepsen, som sönerna tidigare slagits om att få bära, förpassades till lillasyrrans garderob efter att yngste sonen dumt nog fått kommentaren – från en vuxen:
– Har du lånat syrrans keps i dag?
Poängen är ganska självklar. Vi måste sluta att tala om för barnen vad som är ”grabbigt” och ”flickigt” och så lite som möjligt styra deras val av kläder och leksaker.
Det gäller såklart även om man nu faktiskt VILL välja det traditionellt ”flickiga” eller ”pojkiga”.
I dagens genusmedvetna samhälle kan det politiskt korrekta annars få motsatt effekt. Man väljer en rosa tröja till grabben för att visa att man är öppensinnad. Och köper en Spiderman-pyjamas till lilltjejen för att man vill markera att hon är cool i stället för söt. Bara därför. Inte nödvändigtvis för att hon själv önskar det.
Jag vill inte vara motvalls utan snarare förespråka ett mer öppet förhållningssätt till det mesta. Då tror jag att det blir bäst och barnen lyckligast.
För visst kan man bli lycklig av ett lila plasthalsband. Oavsett om man är pojke eller flicka.