Winton skildrar den sammansatta människan

Han skriver som ingen annan jag vet, om livets plåga, intighet och storhet. Om människors tillkortakommanden i en bister vardag, men också godhet och översvallande kärlek.
Framför allt är Tim Winton en mästare på att skildra grymhet så att den tar strupgrepp på oss, men också så att den känns trovärdig och begriplig, om än inte förståelig. Just så grymt vet vi ju att livet kan vara, så som han berättar det, men vi skjuter det annars gärna ifrån oss.
Det är djupt mänskliga och påträngande gestalter han ger liv åt, både onda och goda.
Tim Winton har en ovanlig förmåga att ställa sig både utanför och gå in i sina diktade liv och förena det mörka och det ljusa. Här tittar vi ner i avgrundsdjupa svarta brunnar men också upp i himlens ljus.

Tim Wintons nya bok Vändpunkter är en novellsamling men som egentligen kan läsas som en roman. Den består av en rad nedslag, ibland snarare
ögonblicksbilder, i en rad människors liv.
Deras liv flätas delvis in i varandras. Och nästan alla bor de i den lilla hålan Angelus på Australiens västkust, en håla där fisket och konservfabriken dominerar vardagslivet.
Huvudperson är Vic, nu i medelåldern. Son till en polis, en lillasyster dog som spädbarn och i Vics tidiga tonår blev hans pappa alkoholist och lämnade snart familjen. Vic fick ta ett stort ansvar men lyckades ändå hitta någon slags sammanhållen tillvaro och blev så småningom jurist.
Vic figurerar i flera av novellerna, både i centrum och ute i periferin. Han är en sorgsen och lågmäld man som kan upplevas som ytterst vanlig, men också mycket komplicerad till sin natur.
<img src="http://www.vt.se/imgauto/CFout/sparas/300_tim_winton.jpg">
<b>Tim Winton</b>
Foto: Denise Fitch

Tim Winton är en av Australiens största samtida skönlitterära författare, upphöjd och uppenbarligen älskad i hemlandet där han beskrivs som skicklig på att förmedla Australiens själ i sina berättelser.
Min mening är att hans storhet ligger i att skildra människan just så sammansatt och levande som människan kan vara.

Den längtan efter något annat och bättre, den melankoli och den existentiella ensamhet vi alla kan känna, den lyckas han klä i ord så som få förmår. Och hans ord lämnar djupa spår efter sig hos läsaren.