Ytlig perfektion styr vår självbild

Vad är det som gör att tidningar bara publicerar en viss sorts av artiklar? Är, till exempel, VeckoRevyns unga läsare nöjda med det som serveras i varje nummer? Antagligen, med tanke på att de ideal och normer, som vi så febrilt kämpar för att radera ut, envist stannar kvar i vårt samhälle och vägrar göra oss till fria och självständiga individer med egna mål. Hur kan en tidning veta vad läsarna önskar?
En typisk upplaga av VeckoRevyn förstår att unga tjejer tycker om att läsa reportage om stjärnor och deras liv, se paparazzibilder på svettiga kändisar med rubriker som "Här går det hett till!" och intervjua tre-fyra tjejer om hur de gick från att vara dumpade av kärleken till att bli supersnygga. "20-åriga Hanna gick ner 15 kilo och är lyckligare än någonsin". Tjejer måste vara dumma och tidningarna har väl insett det.
Varför är tjejer dumma då? Medias fel såklart, och då menar jag inte bara VeckoRevyn utan hela utbudet på svensk press, allt från heminredning och motorsport till de kvinnoförnedrande (för att inte tala om mansförnedrande) tidningarna Café och Moore för att nämna några.

Man pratar ofta numera om könsroller och hur långt Sverige har kommit på det jämställda planet. Ändå tycker jag att vi bara går bakåt, så som det ser ut i dag. Uppdelningen av vad som är manligt och vad som är kvinnligt är nästan löjligt enkelt och hur man än vrider och vänder på det, blir resultaten alltid densamma. Generation efter generation behåller samma sorts värderingar och läser samma sorts tidningar. De ser de tv-program som de borde, som de tycker tilltalar dem men i grund och botten bara är påhitt. Alla tänker vi väl på att vi inte ska uppmuntra den syn vi har på varandra, men ingen ser att vi omedvetet fortsätter i samma banor.

Ta MTV som ett exempel. Barn och ungdomar tittar dagligen på denna kanal, och vad får de egentligen för bild av män och kvinnor? Det är musikvideor med nakna tjejer som kråmar sig mot en man fullt påklädd och med en attityd som heter duga. Och vad den här mannen sjunger om ska vi inte ens gå in på.
MTV är inte bara musik, utan även program i många former. Oftast reality-shows, som till exempel "I want a famous face". Det handlar om unga människor som anser sig vara fula. De har oftast en idol som de vill efterlikna, så de tar kontakt med en plastikkirurg och MTV följer dem genom hela förloppet.
Under programmets gång kan man tydligt mellan raderna läsa att de vill förmedla att de här ungdomarna som opererar sig mår psykiskt dåligt och att det är därför de gör det. Innan programmets slut får man se en snabb intervju med den plastikopererade tonåringen som då påstår hur lycklig hon är nu. Är ett snyggt ansikte lycka? Antagligen, men är det så det borde få vara?

Listan på tv-program kan göras mycket lång, men det som jag har höjt ögonbrynen åt ordentligt är "The Swan" som visats på TV3 den senaste tiden. Där försöker de också framhäva att det psykiska illamåendet, på grund av en hemsk barndom eller liknande, är det stora problemet. Hela programmet är filmat med glamour-filter, programledaren är en ung kvinna med modellpotential i aftonklänning och stilettklack och hela läkargruppen är en skock amerikanska moralkakor. Jag undrar vad som är mest bluff, är det det vi intalar oss själva, att inte gå på den här sortens program eller är det kvinnorna i de nya lyxförpackningarna?

Ja vi fortsätter att ständigt sätta oss själva i samma situation och samma dåliga självförtroende. Då tv à la 2000-tal bara handlar om extreme makeovers, på både hem och oss själva och hela världen. Vad kommer bli nästa ideal och vad händer sen, när vi alla är perfekta?