Kulturdebatt på vänsterns villkor

"En smula mer ryggrad och en smula mindre tjusighet skulle vara välgörande. Om man inte vet vad man skall med kulturpolitiken till handlar det bara om produktionsstöd och AMS-jobb. Det lika gärna ligga under arbetsmarknadsdepartementet", var slutklämmen. Hårda ord, men det ligger mycket i dem.Borgerliga kulturpolitiker ifrågasätter egentligen inte vänsterns problemformuleringar på kulturområdet.De utmanar sällan kulturskapares "rätt" att bli försörjda med skattepengar - de vill möjligen fördela pengarna lite annorlunda. Mer till kulturarvet och mindre till vänsterradikal totalteater, så att säga.En viktig förklaring till denna feghet -som Magnus Nilsson inte tar upp-är att det faktiskt är extremt obehagligt att utmana rådande kulturpolitiska maktstrukturer. Det rör sig om välartikulerade människor, med tillgång till media och förmåga att få människor att lyssna. Och de anser inte att några metoder eller argument är för grova för att man ska kunna använda dem mot förslag man inte gillar.De gånger borgerliga politiker vågar ifrågasätta ens en liten del av den rådande ordningen drabbas de raskt som ögat av kulturdebattörernas gemensamma bannbulla. Bums rycker varenda kulturskribent ut och fördömer de förfärliga liberala - ett skällsord i kulturpolitiska sammanhang, det vore intressant att få veta när det blev så - politikerna som inte begriper vad de pratar om.Ett exempel: Den borgerliga majoriteten i en av landets större kommuner föreslog att kulturbidragssystemet skulle ändras så att bidragsmottagarna ficks bättre incitament att hitta annan finansiering.Ett slags bonussystem alltså, som premierade den som arbetade aktivt för att minska sitt beroende av skattepengar och för att hitta annan finansiering.Och det blev ett himla liv på kulturlivet. Kulturchefen i en av de stora morgontidningarna kallade den politiker som lagt fram förslaget för arrogant, och okunnig och det var bara början. Tyvärr är inte detta ett isolerat exempel. Varje gång etablerade strukturer inom kulturlivet utmanas, varje gång ordet "marknad" eller ordet "liberal" nämns i samband med kulturen går kulturskaparna igång. Och de använder en argumentation och en debatteknik som inte skulle tolereras på något annat område.Det är kanske inte så märkligt att borgerliga politiker drar sig för att utmana dem: Visst handlar det delvis om tjusighet, som Magnus Nilsson skriver. Men det handlar förmodligen också om ren självbevarelsedrift.

Kulturdebatt på vänsterns villkor

Häromdagen skrev Magnus Nilsson en kolumn i VT där han kritiserade de borgerliga partierna för feghet och undfallenhet när det gäller kulturpolitiken.