I drygt 30 år har hon bott och verkat här. Inte en dag har hon ångrat flytten från tätort till verklig landsbygd. Men det betyder förstås inte att alla dagar varit enkla.
Så här, många år senare, skrattar hon vid minnet av den första vintern – en riktig vargavinter – som tillbringades i huset.
– Vi var insnöade i ett par omgångar, bland annat under trettonhelgen 1985. Det var snöstorm, och termometerns visare rörde sig mellan 15 och 20 minusgrader.
– Vi hade låtit borra en ny brunn på hösten och allt hade funkat bra fram till köldknäppen. Rören var inte tillräckligt isolerade så vattnet frös. Jag visste verkligen inte vad jag skulle ta mig till. Då klockan var halv tre på natten ordnade jag med skarvsladdar och en hårtork och gick till jordkällaren. Där lyckades jag värma rören med hjälp av hårtorken. Jag visste ju inte exakt var isproppen satt men så småningom började vattnet att rinna igen.
Nöden är som bekant uppfinningarnas moder.
– Sedan jag flyttade hit har jag klarat av att lösa alla möjliga problem som jag aldrig hade trott att jag över huvudtaget skulle ställas inför, säger Monica.
Att Katrineberg kom att bli den fasta punkten i tillvaron för Monica har hon barnen att tacka för.
– Det var Pernillas spontana idé att vi skulle flytta ut på landet. Pelle befann sig på skolresa för tillfället.
Som ensamstående mor, efter en skilsmässa, befann sig Monica i ett relativt nybyggt hus i Gamleby med höga lån att betala.
När månadsräkningarna blev dubbelt så höga som hon hade räknat på och förväntat sig stod hon först rådvill.
Det var då Pernilla kläckte idén: "Mamma, vi flyttar ut på landet. Där kan jag ha häst och Pelle kan hålla på med bilar (som var hans stora intresse) och du har fina
motiv att måla".
När Pelle kom hem från sin skolresa blev hans kommentar till diskussionen: "Mamma, har du inte alltid vetat att jag velat bo på landet?".
– Jo visst, men det är nog inte så lätt. Det var min inställning.
"Vi kan ju titta i alla fall", tyckte Pernilla. Och därmed var flyttkarusellen satt i rörelse.
Den första bostadsannonsen Monica och barnen fäste ögonen på var den om Katrineberg.
Det var också det första och enda hus som de åkte iväg för att titta på.
– Många som ska besöka min ateljé tycker att det är lite svårt att hitta hit första gången. Det har jag förståelse för. Pernilla och jag åkte helt fel första gången, berättar Monica och skrattar gott.
Men när de väl hittade fram var förälskelsen omedelbar.
Därmed var saken klar. Men för att omställningen inte skulle bli allt för tvär skaffade Monica även en liten övernattningslägenhet i Gamleby.
– Det var för att förenkla för barnen. De kunde övernatta där ibland om vädret var dåligt, och det var lite lättare för dem att bjuda kompisar dit.
Monica Löfsved Pettersson är utbildad barnmorska i botten. Men för många Tjustbor är hon nog framför allt känd som konstnär.
När det gäller bildkonsten är hon autodidakt.
– Jag har inte någon att brås på heller, i fråga om det, så jag vet faktiskt inte var behovet och fallenheten kommit från.
Tecknat och "kladdat" har hon dock gjort sedan hon var mycket liten.
– Jag ritade på pappas räkningar, till hans stora förtret, och på allt möjligt som jag fick tag i.
– När jag var 14 år köpte mamma några oljefärger och en duk åt mig. Men i övrigt engagerade sig mina föräldrar inte alls i mitt skapande. Varken förr eller senare. De var inte alls intresserade.
Monicas föräldrar var strävsamma lantbrukare och under hennes uppväxt bodde de först i Blekinge och senare i Närke.
Så det där med lantliv var trots allt inte ett helt vitt fält för Monica när hon flyttade till Katrineberg 1984.
Men själv var hon mån om att skaffa sig ett annat slags liv. Hon flyttade till Stockholm för att studera och dess för innan bodde hon även i Göteborg under en period.
I mitten av 70-talet gick flytten till Gamleby. Detta tack vare att dåvarande maken Hans fick anställning som trädgårdsmästare vid Valstadskolan (nuvarande Gamlebygymnasiet).
Det har inträffat flera vändpunkter i Monicas liv. En av dem uppenbarade sig 1989.
Monica hade ansökt om några månaders tjänstledigt från sitt arbete inom landstinget och reste iväg på en mat- och konstresa till Frankrike.
Det blev ett slags aha-upplevelse, och hon bestämde sig för att konsten och det egna skapandet från och med detta tillfälle skulle få ta betydligt större plats i hennes liv. En av de största upplevelserna var att delta i en samlingsutställning i Paris 1990, som kom att betyda mycket för det fortsatta skapandet.
Sedan dess har Monica ställt ut åtskilliga gånger i och utanför hemtrakten. Hon har också själv hållit kurser i akvarellmåleri, i studiecirkelform.
Ett av de arbeten hon är allra stoltast över är en målning i stort format som finns i St. Johannes kapell i Vimmerby. Målningen, föreställande en skön sommaräng, är 1,80 meter bred och 2,42 meter hög.
– Det var en utmaning att måla så stort, för det är ju inte vad jag brukar göra. Men jag tycker om att anta utmaningar. Inget är omöjligt har jag lärt mig sedan jag flyttade hit, säger Monica Löfsved Pettersson.
Du målar ju även med akrylfärg och olja, men akvarell är trots allt den teknik du jobbar mest med. Hur kommer det sig?
– Det är något med ljuset och lystern som kan åstadkommas med akvarellfärgen som lockar mig. Akvarellen "leker med mig", bara den får tillräckligt med vatten och rörelse av pigmentet.