Det är nästan på dagen 80 år sedan Sven-Erik föddes. Men just den biten – det vill säga den stundande födelsedagen – är han inte intresserad av att uppehålla sig vid.
Han har satt in en annons i tidningen där han vänligt men bestämt meddelar att han inte vill bli firad.
Däremot har han inför födelsedagen ägnat sig åt ett hemligt projekt en tid. Något som inte ens hustrun Kerstin känt till.
Nämligen att skriva ner minnesanteckningar från sin uppväxt och barndom, för att ge till sina barn och barnbarn.
– Mina barnbarn har frågat en del om hur livet var när jag växte upp, säger han.
Och det var just dessa frågor som fick Sven-Erik att börja skriva, och när han väl satte igång blev minnena tydligare och fler.
Skrivandet har han ägnat sig åt då Kerstin varit ute i olika ärenden.
Nu ska allt renskrivas, kopieras och lamineras. Alla i familjen ska få ett exemplar – de tre barnen, de tio barnbarnen och de två barnbarnsbarnen.
– Jag ska dela ut dem när vi ses i Stockholm i helgen, apropå min födelsedag, berättar han.
– När jag växte upp hade vi varken tillgång till elektricitet eller rinnande vatten. Vi använde karbidlampa inomhus och fotogenlampa i ladugården. Och när vi skulle bli rena och fina till julen fylldes ett stort kar med vatten som värmts upp på vedspisen.
Karet var strategiskt placerat på köksgolvet.
– En efter en fick vi kliva ner i det och låta smutsen rinna av oss. Jag var förmodligen sist, eftersom jag var yngst. Huruvida vattnet byttes ut någon gång, eller om vi alla tvättade oss i samma, minns jag faktiskt inte, säger Sven-Erik.
Däremot minns han väl den förväntansfulla känslan inför julen.
– "Skulle man kanske få någon julklapp?". Vi fick ju förstås alltid mjuka paket om vi fick något, sådant som var användbart. Men man gladde sig åt slika gåvor också.
För dagens barn och ungdomar liksom för deras föräldrar är det nästan svårt att ens föreställa sig en tillvaro utan elektricitet.
Elektricitet är ju något helt fundamentalt i vårt digitaliserade samhälle.
Vad skulle hända om allt slocknade? Vad skulle barnen göra då? En intressant tanke...
När vi träffas hemma hos Sven-Erik och Kerstin, i lägenheten i Allén i Västervik, där de bor sedan några månader tillbaka berättar Sven-Erik om flera minnen – de flesta är just sådana som han har tecknat ner.
Han berättar bland annat om ett förargligt missförstånd, som så här i efterhand ter sig dråpligt minst sagt. Sven-Erik var sju år gammal och skulle ha med sig ett urinprov till skolan eftersom man skulle få besök från vårdcentralen i Gamleby. Alla barn skulle genomgå en hälsokontroll.
Eftersom han var van att sköta sig själv och inte störa mamma och pappa i onödan letade Sven-Erik fram en brun liten flaska i ett skåp hemma. I den kissade han och överlämnade således flaskan till sköterskan. Några dagar senare fick föräldrarna ett brev från läkarstationen i Gamleby där det stod att Sven-Erik hade mycket höga urinsockervärden, något som kunde tyda på sockersjuka. Oron blev naturligtvis stor i hemmet.
– Jag kunde inte förstå mammas ängslan. I mina öron lät då inte sockersjuka som en farlig sjukdom, och jag kände mig inte heller sjuk.
Efter att Sven-Erik fått skicka ytterligare några urinprov till läkarstationen kunde man så småningom konstatera att han var fullt frisk.
– Förklaringen till alltsammans kom ett par veckor senare när mamma skulle ta av sin hostmedicin och flaskan var borta. Då gick det upp ett ljus för mig. Jag hade kissat i flaskan som innehöll ett par centiliter av hostmedicinen kreosan.
Syskonen fick naturligtvis hjälpa till en hel del med göromålen på gården.
Ibland var det enkla saker som att lysa upp med fotogenlampan åt pappa David som behövde ha händerna fria till annat.
Ibland rörde det sig om mer krävande saker, som att hålla i griskultingar som skulle kastreras.
– Det tyckte jag hemskt illa om. Jag mådde dåligt av det. Jag minns hur de skrek av smärta. Jag fick ångest så fort jag hörde att suggan väntade kultingar.
Sven-Erik har oändligt mycket intressant att berätta om en tid som ju egentligen inte är så där hemskt avlägsen, men då livsbetingelserna var väsentligt annorlunda jämfört med i dag. Utrymmet i tidningen är dock begränsat.
Avslutningsvis kan nämnas att Sven-Erik avverkade sammanlagt 20 mil på cykel för att få sin konfirmationskostym. Är du nyfiken på den historien får du helt enkelt be Sven-Erik att berätta.
Som 17-åring lämnade han gården och flyttade till Gamleby för att studera på folkhögskolan.
Så småningom började han arbeta som vårdare på Sankta Gertruds sjukhus i Västervik. I dag är han med i Psykiatriska museets stödförening och är också en av museets engagerade guider.