Ett ljust år för djävulens rockband

När den amerikanska skivbranschen röstade fram ”Cirice” som Grammyvinnare i kategorin för bästa metal-låt så anslöt sig Ghost till en liten och exklusiv skara svenska artister. Priset är musikens motsvarighet till filmens Oscar.

– Det var en stor känsla, så klart. Att få en Grammy är som att bli dubbad till riddare. Man blir legitim. Över en natt blev vi plötsligt intressanta för aktörer inom musikbranschen som inte tittat åt vårt håll förut, säger . . . ja, en gast.

Mer personlig än så vill han inte vara. Att visa ansiktet på bild, eller framträda med sitt namn är uteslutet.

Ghost består av en skara ”nameless ghouls”, ungefär namnlösa gastar, där alla döljer sina identiteter bakom masker och smink. Längst fram står djävulspåven själv, Papa Emeritus III. Han är den tredje i raden sedan gruppens debutskiva 2010. Eller grupp, när albumet spelades in handlade det mest om ett ”projekt”, enligt gasten framför mig.

– Ett band blev vi först när det var dags att spela låtarna live.

Han kallar sig ”initiativtagare” till Ghost, skriver en majoritet av låtarna och lever ständigt med allting runt bandet.

– Om jag bara pratar för mig, så konsumerar Ghost nästan all min tankeverksamhet. En del är ju väldigt osexigt, som att skriva på papper eller byta bank. Jag är chef över 20 personer och gör allt som en egen företagare med tre bolag gör.

Hur många medlemmar har passerat genom gruppen sedan starten?

– Ungefär tio.

Ghost presenteras som en satanistisk sekt, med målet att lägga under sig världen med rockmusik. Men i det svarta finns också humor. Den internationella turnén 2015 kallades ”Black to the future”, och gruppens senaste ep, som kom i mitten av september, går under namnet ”Popestar”. Papa Emeritus III är också något av en komiker, och sätter sig gärna på scenkanten för att upplysa publiken om blommor och bin.

– Allt är ett resultat av erfarenhet. De riktigt nostalgiska av våra fans tycker ju att det var bättre förr, när det inte var så kul. Problemet är att om vi fortsatt enligt samma modell som i början, så hade vi kanske inte kunnat göra det i så många år till. Man måste utvecklas i takt med formatet. En artists relation till sin publik är precis som vilken relation som helst. Det måste du ta hänsyn till, säger gasten.

Mindre skämtsam har Papa Emeritus III varit när det gäller USA:s nästa president. Donald Trump avfärdades stadigt som en jävla skithög, ”a fucking bastard”, när man spelade i USA i höstas.

– Vissa kvällar funkade det inte så bra, då blev reaktionen mest ett stilla mummel. Man ska komma ihåg att USA inte är så svartvitt som vi gärna tror. Alla som äter vegetariskt och gillar Hillary Clinton är inte smarta, alla som håller på med bössor och röstar på Trump är inte dumma. Det är väldigt korspollinerat.

Tror du på Gud?

– Mina barn har börjat fråga mig om det där, hur det ligger till, men det är svårt. Rent intellektuellt tycker jag att sannolikheten är rätt liten för att det finns en figur någonstans som basar över allt. Men jag vill gärna tro att det finns någon form av kraft, balans eller osynlig sfär som man kan enas med. Jag tycker inte att man, i ateismens namn, måste bespotta religionerna som ställer till det för oss. Det är inte fel att ha en trosuppfattning. Det tråkiga är när den används för att vara jävlig och äcklig mot andra. De flesta religioner vi tjatar om i dag är ju påhittade av människor för att kontrollera andra människor. Jag tror att George Lucas är närmast sanningen, och att det, precis som i ”Star wars”, finns en kraft som vi inte kan förklara.

Hur ser du på Satan?

– Det är inte så enkelt att Satan är ond och Gud är god, att satanism är ont och kristendom gott. Det finns väldigt lite dokumenterad satanistisk verksamhet som har varit av ondo. Bevisen för att de goda religionerna gör ont är däremot ändlös. Satanistisk paraphernalia, alltså symboler som uppochnedvända kors och pentagram, är egentligen mer associerat med intellektualism, humanism och framåttänk. Satanism är en väldigt modern företeelse, väldigt popkulturell och kopplad till sånt vi gillar att gotta oss i, som skräckfilm.

Ett av hans mål med Ghost är att återskapa den laddning som genom historien varit kopplad till kyrkan.

– Jag inspireras av kyrkan, av det rituella, av lukterna, av historiens vingslag. Särskilt när man kommer från en stad som Linköping. Vår domkyrka är ju så gammal att den var katolsk från början. Det är inte svårt att tänka sig hur riffraffet, som bodde i sina trähyddor här på slätten, kände sig när man kom in där och fick domen kastad i ansiktet. Det måste ha varit en enorm ångest. För en fantasifull person som jag är det lätt att höra hur det viskar i kyrkväggarna. Det är jag väldigt intresserad av att återskapa med Ghost.

Vill ni på ett bakvänt sätt visa allt som kan finnas i en religion?

– På sätt och vis. Essensen i det vi gör är ändå att vi vill få människor att må bättre, inte sämre.

Och allt det mörka, symbolerna som signalerar ondska, finns de där för mystikens skull?

– Jag tycker det. Mörkret är mer kittlande, det får mig att känna mest. Men där är jag nog inte särskilt originell. Det är väl ingen slump att en musikal som ”The phantom of the opera” spelats så länge i New York och London, eller att berättelsen om Dracula blivit en ”evergreen”. Själv tycker jag att vi ligger närmare ”The phantom of the opera” än vad vi gör AC/DC, till exempel.

I slutet av mars ger sig Ghost ut på den europeiska delen av sin pågående Popestar-turné. En enda spelning i Sverige, på Hovet i Stockholm, är inplanerad. Senast gruppen spelade på hemmaplan i Linköping var i juni 2015. ”Meliora”, det tredje albumet, var på gång och inför det skiftade man påve och inledde en ny ”era” vid en fullpackad spelning på klubben Doom. Från arrangörshåll finns starka önskemål om att bandet ska göra om manövern inför nästa skiva. Ett krux är bristen på konsertställen med rätt förutsättningar.

– Det är väldigt svårt att hitta lokaler som passar i Linköping, särskilt såna som erbjuder den form av visuella möjligheter som vi behöver. Det finns ju nästan inte. Nu är vi också uppe i en storlek som gör att gigen riskerar att kannibalisera på varandra. Linköping är lite för nära Stockholm, säger gasten.

Omkring 70 spelningar i Europa, Sydamerika och USA är planerade under 2017. Däremellan är det också tänkt att nästa album ska spelas in. Enligt gasten ges det troligen ut i början av 2018.

– Jag skriver egentligen hela tiden och har samlat på mig massor av idéer i mobiler och på papperslappar. Nu ska vi börja göra demoinspelningar.

Som producent hoppas han på Klas Åhlund, som man arbetade med på ”Meliora”. Åhlund är bland annat känd för samarbeten med Robyn, Katy Perry och Madonna.

– Ingenting är färdigt, men jag hoppas på Klas igen. Jag uppskattade samarbetet, och vill se om det kan bli ännu bättre. Vi är i förhandlingstagen just nu, då är inte jag så delaktig. Det är mest managers som sitter och skriker på varandra.

På den nya skivan ska Ghost lämna det 1920-talsinspirerade och ”Metropolis”-futuristiska som omger ”Meliora”.

– Nästa skiva blir absolut inte så. Den ska utspela sig mot en medeltida fond där tortyr och gudsfruktan genomsyrar livet, där hotet om gud och djävulen hela tiden är levande. Vi var där på vår första platta, men hade inte möjlighet att gestalta det fullt ut. Det känns jättekul att gå tillbaka till det.

Blir nästa påve allvarligare?

– Vi vet vem vi ska anställa, hehe. Vi tror det i alla fall. Det blir en annan typ av påve, men inte som folk har tänkt sig.

Fotnot: ”Metropolis” är en science fiction-film av tyske Fritz Lang från 1927.