Naturupplevelsen, stillheten och nyttan. Det finns många aspekter av fiske, och därmed flera anledningar till att ägna sig åt detta som hobby – året om.
Det där med naturupplevelsen och stillheten kan jag mycket väl förstå, ja och även nyttan – det vill säga tillfredsställelsen i att själv så att säga ha "fixat" födan för dagen.
Jag måste dock motvilligt erkänna att jag har noll erfarenhet av fiske.
En som däremot har desto mer erfarenhet på området är Gladhammarssonen Patric Johansson.
I boken Fiskelycka – som han skapat tillsammans med kocken Joakim Lundblad och journalisten, tillika "fiskenörden", Henrik Freudenthal – har han fått möjlighet att kombinera sin profession som fotograf och sitt intresse för fiske.
Intresset tog fart redan under uppväxtåren i Gladhammar och Gunnebo.
– Jag fiskade framför allt mycket med min morfar i Gladhammar. Som uppvuxen på landet hade jag sedan, när jag blev lite äldre, ingen naturlängtan alls under några år. Men så småningom, i 35-årsåldern, kom den där längtan efter naturen tillbaka och det var i den vevan som jag även hittade tillbaka till fisket igen.
– Det är ju ett fantastiskt bra sätt att komma ner i varv på. Där i båten eller i skogen blir man lugn. Dessutom öppnar det sinnena. Om man kört fast i jobbet kan man efter en fisketur komma tillbaka med flera nya idéer.
I "Fiskelycka" beskrivs ett år av fiske. Det börjar med de där första laddade fiskeutflykterna på våren – som enligt bokens författare ibland slutar med besvikelse då spön och beteslås krånglar och fisken vägrar nappa – via lojt metesfiske en vindstilla sommarkväll i Hälsingland vidare till torskfiske på Gotland och höstligt gäddfiske. Boken avrundas med ett kapitel om vinterfiske.
Texterna, som har skrivits av Henrik Freudenthal, har ett personligt tilltal. Som läsare får man verkligen hänga med ut och fiska, via både bild och text. En het sommareftermiddag såväl som en råkall vårvinterdag, i regn och rusk såväl som i lent sommarkvällsljus.
Bokens recept, som skapats av Joakim Lundblad, utgörs av kreativa läckerheter med impulser från olika delar av världen.
Det är en inspirerande bok som säkerligen både nybörjaren och den mer rutinerade fiskeentusiasten kan ha glädje av.
Men finns det inte redan mängder av fiskeböcker? Vad var det egentligen som fick er att vilja göra just den här boken?
– Det finns visserligen en hel del fiskelitteratur, men mycket av det som finns på marknaden är ganska dåligt och tråkigt menar vi. Man kan hitta böcker av typen flugfiskets ABC liksom fisk- och skaldjursböcker, receptböcker alltså, men vi ville bjuda på något mer. Det här är ju en inspirationsbok där man både kan få råd och tips kring själva fisket, låta sig sporras av bilderna och få tips om spännande tillagningssätt.
Du är ju fotograf till yrket. Vad arbetar du mest med till vardags?
– Jag jobbar framför allt med att fota inredning och mat för tidningar och magasin. Men jag jobbar även med diverse reklamkampanjer för alla möjliga företag, uppdragsgivarna kan vara allt från små bolag till storkunder som Ikea och Electrolux. Jag har även fotat några arkitektböcker. Exempelvis "Gotländska sommarhus", "Arkitektens hem" och "Arkitektens fritidshus".
Fotointresset väcktes i tonåren. Från det att Patric var 14 år och till dess att han fyllde 16 frilansade han faktiskt för Västerviks-Tidningen.
– Jag minns att jag fick 150 kronor för en bild och lika mycket för en text, säger han.
– Det var lärorikt att jobba för tidningen. I början av 90-talet gick jag sedan på Fotoskolan i Gamleby. Därefter flyttade jag till Stockholm och jobbade några år som fotoassistent innan jag startade eget företag.
Var bor du numera?
– Jag bor med min familj i Stockholm, Bromma, och vistas även en hel del på Gotland. Men jag åker även till Västervik och Gladhammar med jämna mellanrum eftersom jag har min mamma kvar i stan (Västervik).
Hur var det att fotografera till den här boken jämfört med hur du vanligtvis jobbar vid ett fotouppdrag?
– När man fotograferar matbilder, exempelvis, är allt väldigt kontrollerat. Samma sak gäller vid inredningsfotografi. Man kan hålla på och flytta på saker, en kudde exempelvis, några millimeter bara för att bilden och kompositionen ska bli perfekt. Här rör det sig ju om dokumentära bilder. Då gäller det att hänga med. Det är egentligen först efteråt som man vet om man har lyckats fånga den där rätta känslan.