Den senaste "Vårjakt i Rosengädda" utkom i april i år. Boken är sista delen i en trilogi om huvudpersonen Tessan som lämnar ett begränsande stadsliv, ett monotont arbete och dåliga relationer bakom sig och flyttar in i ett gammalt stationshus i den fiktiva orten Rosengädda på Kinnekulle i Västergötland.
När vi nu möter henne för tredje gången driver hon restaurang och cateringfirma. Hon bor ensam tillsammans med sin lilla dotter Marta och geten Bella, men med en hel "radda" hjälpsamma, snälla och – ja, ganska säregna – människor inpå knuten. Allt är betydligt bättre än för några år sedan, då när vi träffade på henne för allra första gången i "Rosengädda nästa!". Men utmaningar är hon trots allt inte befriad från. Och det är väl för väl?
Det är tufft att få ekonomin att gå ihop, och det är ett rent pussel att få vardagen att funka. Trots allt fint stöd hon får.
Hur mycket av dig själv har du lånat ut till Tessan?
– Hon har ju på något sätt funnits inuti mig och legat där och grott. Men när det gäller Rosengädda-serien har jag jobbat på ett annat sätt än jag gjort tidigare. Den här gången bestämde jag mig för att utgå från riktiga människor som jag träffat i verkligheten när jag skulle skapa karaktärerna.
– Det har varit fruktansvärt roligt. Jag har intervjuat dem ingående och frågat ut dem om hur de skulle reagera i olika situationer och lagt mycket tid på research. Sedan har jag blandat verkligt stoff med min egen fantasi.
– En mamma till en kompis till min yngsta dotter ligger till grund för Tessan.
– I boken ger jag henne nycklar till att förändra saker som hon ville förändra men inte riktigt förmådde i verkliga livet. Man kan säga att hon blir "räddad".
Hur har de personer du inspirerats av reagerat när du berättat att du vill använda dem i dina böcker?
– Hittills har alla blivit smickrade och ställt sig positiva. De förstår ju att böckerna inte handlar om dem utan att det hela går ut på att jag bara vill låna en liten del av dem.
– Jag har numera en svart liten anteckningsbok som jag bär runt på. I den gör jag noteringar när jag träffar på människor som har något speciellt som jag tänker att jag kanske kan få användning för framöver.
Ibland har författare vars böcker sorteras in under kategorin "feelgood" eller "chicklit" synpunkter på de här genrebeteckningarna. Somliga menar att benämningarna är förringande. Hur ser du på det? Har du problem med de här genrebeteckningarna?
– Nej, inte alls faktiskt. "Feelgood" är en bra beteckning tycker jag. Mina böcker passar väl in på den beskrivningen. I mina böcker är det starka individer av kvinnligt kön som spelar huvudrollen. Berättelserna handlar om människor som gör något med sina liv. Och jag anser inte att det ligger mer prestige i att skriva kriminallitteratur än feelgood. För att ta ett exempel.
– Min redaktör på förlaget brukar säga att jag skriver agaromaner och menar då att de är stora och varma, precis som en agaspis. Det har alltså inget med aga som i smisk att göra om nu någon skulle få för sig att tro det.
Vad läser du helst själv?
– Åh. Jag är en allätare. Jag läser allt från Karl Ove Knausgård (har just läst ut "Min kamp"-sviten) till Nora Ephron.
Nora Ephron var en mästare på romantiska komedier och skrev manus till filmer som "När Harry mötte Sally", "Du har mejl", "Sömnlös i Seattle", "Julie & Julia" med fler.
Du inledde ju din yrkesbana redan i tonåren. Berätta!
– Jag vann en serie-tävling i Dagens Nyheter när jag var 14 år. Efter det fick jag diverse uppdrag och kunde faktiskt försörja mig på serietecknandet. Jag hade sådant flax.
– Det var ju en helt otrolig chans jag hade fått och jag tog verkligen varje uppdrag på största allvar.
– Så småningom gjorde jag serien "Singel i stan" i Vecko Revyn och efter att ha jobbat med den i tio års tid kände jag mig klar med serieskapandet, i alla fall för då.
I stället blev Emma chefredaktör för samma tidning och det första hon då gjorde var att skrota skönhetstävlingen Fröken Sverige.
– Jag kunde absolut inte stå bakom en tävling som går ut på att unga tjejer ska bli bedömda för sitt utseende och jämföra sina kroppar. Att få tillåtelse att lägga ner det inslaget i tidningen var ett krav från min sida för att jag skulle ta jobbet.
Har det hänt något till det bättre sedan dess? Har innehållet i tidningar som riktar sig till unga tjejer förändrats?
– Fortfarande ligger mycket fokus på yta och utseende. Men positivt är att kvinnor över lag tar mer plats i medierna i dag jämfört med för 10-20 år sedan och att det pratas mer öppet om sex och samlevnad. Det är något positivt. Som du hör känner jag mig lite splittrad i den här frågan.
Efter året som chefredaktör för Vecko Revyn gav sig Emma Hamberg i kast med nya utmaningar. Hon har jobbat för flera andra tidningar såväl som för radio och tv.
Du verkar vara en modig och orädd person som gärna ger dig i kast med nya saker. Stämmer det?
– När det gäller jobb och arbetsliv har jag aldrig varit rädd för att kasta mig in i olika saker. På det området är jag inte rädd för att misslyckas. Mina rädslor är av ett annat slag.
Så vad handlar dina rädslor om?
– Relationer. Där är jag mer försiktig, och känner att jag har något att förlora. Jag har separationsångest och är en trygghetsnarkoman när det kommer till mina nära och kära. Jag är helt enkelt rädd för att förlora människor.
Mat och matlagning får mycket utrymme i dina böcker. Vad betyder mat för dig i verkliga livet?
– Man kan ju inte leva utan mat. Dessutom är mat ett socialt smörjmedel tycker jag, och att laga mat är en kärlekshandling som visar att man har famnen öppen.
– Samtidigt är det viktigt att det inte ska vara så märkvärdigt och "skitnödigt". Det viktiga är att man äter tillsammans och att man vågar bjuda in. Enkel mat kan vara lika gott som avancerad.
Man blir väldigt hungrig när man läser dina böcker. Är det meningen?
– Ja, vad bra! Det är meningen. Jag vill att man ska bli hungrig när man läser, på mat och på livet!