Briljant om ovisshetens limbo

I romanen ”Utan personligt ansvar” fortsätter Lena Andersson att fördjupa sig i kärlekens vedermödor.
Romanen är en fristående fortsättning på fjolårets ”Egenmäktigt förfarande”, en bok hon fick Augustpriset för.
I uppföljaren får vi åter möta Ester Nilsson. Nu har det gått några år. Hugo Rask är ett arkiverat kapitel, om än inte alldeles bortglömt.
Ester är i alla händelser redo för en ny kärlek. Denna gång är föremålet för kärleken den gifte mannen Olof Sten. De möts när han medverkar som skådespelare i en pjäs som Ester har skrivit.
Men inte heller denna gång blir det som Ester tänkt sig och hoppats. Det visar sig att Olof både vill äta kakan och ha den kvar.
I ord förklarar han för Ester att han inte har för avsikt att skilja sig. Men hans handlande får hennes kärlekstörstande person att tro och hoppas på något helt annat – det vill säga att de två, Olof och Ester, kan ha en framtid tillsammans.
Ester deklarerar tidigt i relationen att hon vill att förhållandet ska vara exklusivt,  det vill säga att kärleken ska vara förbehållslös. Ändå tillåter hon sig att bli indragen i ett helt annat slags arrangemang.
Lena Andersson beskriver på ett briljant sätt ovisshetens limbo. Lika briljant illustrerar hon en förälskad människas benägenheten till självbedrägeri.
Det är irriterande läsning. Rent av plågsam ibland. Det händer att man tappar tålamodet med Ester. Hon är ju en intelligent människa. Varför ser hon inte sanningen? Och inte minst: har hon ingen stolthet i kroppen!?
”Utan personligt ansvar” engagerar. Den saken är klar.
Förhoppningsvis har Ester Nilsson blivit lite mer klarsynt efter sina erfarenheter med Hugo Rask och Olof Sten. Men säker kan man förstås inte vara.