Som liten satt Sara Mofasser Johansson pĂ„ biblioteket i Ălmhult och lĂ€ste ur Pippi LĂ„ngstrump för sin storasyster Ensi. Svenskan och skolan vĂ€ckte hennes intresse för litteratur. Under en lĂ„ng tid ville hon inte kĂ€nnas vid att hon kom frĂ„n Iran â men nu debuterar hon med en roman som bygger pĂ„ delar av hennes familjehistoria, och som tar sin utgĂ„ngspunkt i flykten frĂ„n hemlandet vid sex Ă„rs Ă„lder.
Boken som hon började skriva för flera Är sedan ges ut efter en höst dÄ omvÀrlden följt det iranska folkets protester och sett regimens blodiga gensvar.
ââPĂ„ nĂ„got vis kĂ€nns det som att det var meningen. 1979 nĂ€r regimen kom till makten, det var efter den perioden vi flyttade dĂ€rifrĂ„n. Nu Ă€r det som att en cirkel sluts. Hade vi inte flyttat hit skulle vi ha varit dĂ€r och förhoppningsvis ocksĂ„ protesterat, sĂ€ger hon pĂ„ sjungande göteborgska.
Bucklor och sÄr
Förloppet i boken följer verkligheten: liksom sin huvudperson vÀxte Sara Mofasser Johansson upp i Iran under landets krig med Irak, i början av 1980-talet. Familjens Àldsta son riskerade att skickas till fronten vid 14 Ärs Älder och pappan flyttade dÀrför med honom och ena dottern till Sverige. Mamman, Sara och hennes andra bror följde efter senare.
Hon minns fortfarande flygplanen om natten och hur bomber slet upp kratrar i staden.
ââJag kommer ihĂ„g hur vi sov med klĂ€derna pĂ„, för om nĂ€tterna gick larmet och dĂ„ kom de och hĂ€mtade oss. DĂ„ sprang vi ut pĂ„ gatorna eller ner i ett skyddsrum, sĂ€ger Sara Mofasser Johansson, och hennes syster Ensi Mofasser som sitter bredvid fyller i:
ââMan kunde se flygplanen i mörkret och nĂ€r de slĂ€ppte en bomb stod pappa ute och rökte och försökte gissa vilket omrĂ„de som blev bombat, som om det var en lek.
Ensi bor i Oslo och Sara pÄ Hisingen och systrarna har stÀmt trÀff i Stockholm. BerÀttelsen handlar om dem bÄda. Att de alltid har haft varandra Àr en av anledningarna till att det trots allt har gÄtt bra för dem, tror Sara Mofasser Johansson. Boken skildrar vad som hÀnder med en familj pÄ flykt, oavsett varifrÄn man flyr.
ââNĂ€r man vĂ€l kommer till friheten tror mĂ„nga "dĂ„ blir det bra". Men det Ă€r en enorm kamp det som sker efterĂ„t. Jag tror alla familjer som tvingats till sĂ„dant hĂ€r har sina bucklor och sĂ„r, sĂ€ger Sara Mofasser Johansson.
Hon upplever att hennes förÀldrar aldrig fick nÄgon riktig hjÀlp.
ââIngen sĂ„g oss. Hade de fĂ„tt hjĂ€lp hade allt kanske varit annorlunda.
Synliggjorda uppvÀxten
Sara Mofasser Johanssons uppvÀxt prÀglades av pappans psykiska ohÀlsa. I Teheran jobbade han som högt uppsatt chef pÄ Centrala Riksbanken men i Sverige kunde han inte sprÄket, blev isolerad och tvingades ta jobb pÄ en fabrik. Han vÀnde allt mer sitt missnöje mot den egna familjen och blev lynnig och bitter.
ââJag har försökt att beskriva hans situation och vad han tvingades till, att det inte blev sĂ„ bra i slutĂ€ndan. Han Ă€r inte the bad guy, han gjorde sitt bĂ€sta och han gjorde det rĂ€tta â han rĂ€ddade sin familj. Men det har tyvĂ€rr sitt pris.
I dag har Sara Mofasser Johansson inte nÄgon kontakt med honom. Och inte förrÀn hon skrev om familjens öde började syskonen och mamman att bryta tystnaden kring det förflutna. För henne har det hjÀlpt att synliggöra uppvÀxten.
ââOm jag har berĂ€ttat att jag inte hade det sĂ„ bra nĂ€r jag var liten, Ă€r det alltid nĂ„gon som undrar "blev du misshandlad?". Men det har aldrig varit nĂ„got fysiskt, bara det psykiska, och dĂ„ Ă€r det svĂ„rt att förklara, sĂ€ger hon.
Tyngre ryggsÀck
Sara Mofasser Johansson skildrar hur kvinnorna behandlas som mindre vÀrda i Iran. I Sverige försöker de tvÄ systrarna att revoltera mot den instÀllningen, och att hitta sin frihet. Det Àr precis vad de yngre generationerna i Iran nu gör, anser hon.
I boken skymtar en iransk tjej och vĂ€n som blev systrarnas Pippi LĂ„ngstrump â nĂ„gon att hĂ€mta kraft hos. MĂ„nga av dem hon kĂ€nner som flytt har trots allt klarat sig bra, framhĂ„ller Sara Mofasser Johansson. Men huvudpersonen, liksom hon sjĂ€lv, kĂ€nde ofta att ryggsĂ€cken med familjens bakgrund var tung.
Trots att Sara Johansson Mofasser Àr utbildad ingenjör, jobbar heltid som projektledare och har skrivit en bok kÀnner hon sig ofta misslyckad i jÀmförelse med jÀmnÄriga över att inte ha kommit lÀngre i karriÀren. Men hon har ocksÄ fÄtt diagnosen multipel skleros, och i boken skildrar hon kampen nÀr smÀrtan kÀnns men inte syns.
ââJag har haft en önskan att göra karriĂ€r genom Ă„ren men inte klarat av mer. DĂ„ har jag sett ner pĂ„ mig sjĂ€lv, att jag inte har lyckats för att alla andra gör det. Men nĂ€r man blir Ă€ldre och börjar se hela bilden tĂ€nker jag mer "det kanske inte Ă€r sĂ„ konstigt".