"Det var en gång en jul för länge sedan, då man ännu kunde se fattiga människor gå omkring på gatorna. På den tiden var det ingen skam att vara fattig, så trashankar och avsigkomna stackare behövde inte hålla sig borta ur folks åsyn utan strövade fritt omkring". Tiden tycks ha kommit ifatt den tecknade filmen med avsändare Tage Danielsson och Per Åhlin konstaterar Elisabeth Lysander i den nya specialutgåvan (i bokform) av "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton".
Boken innehåller förstås själva sagan med text av Tage Danielsson och bilder av Per Åhlin. Men den innehåller också Per Åhlins berättelse om hur Karl Bertil Jonssons jul kom till.
Likaså publiceras den storyboard (bildmanus) som låg till grund för den animerade filmen.
Per Åhlin berättar att man hade ovanligt ont om tid till sitt förfogande för att ro projektet i hamn. Året var 1975 och den nya kanalen TV2 ville göra film av Tage Danielssons berättelse om den tonåriga Karl-Bertil Jonsson (som i sin originalutgåva hade släppts som en julskrift av förlaget Wahlström & Widstrand 1964, då med endast två tillhörande tecknade bilder). Filmen skulle visas samma år, det vill säga julen 1975. Det betydde att produktionstiden landade på nio månader.
Det blev minst sagt bråttom framåt senhösten. "Själv satt jag på teveredaktionen och tejpskarvade en provisorisk 16 mm kopia, lilla julafton 1975, dagen före `premiären`", berättar Per Åhlin.
Egentligen hade SVT tänkt sig en kortfilm med levande skådespelare men Tage var tveksam till spelfilmsidén eftersom sagan utspelar sig i ett något obestämt 40-50-tal. Han insåg att det skulle bli både problematiskt och mycket kostsamt att rekonstruera förfluten tid på det sättet, med skådespelare.
Tage frågade så Per Åhlin om de tillsammans inte skulle kunna göra en animerad film av berättelsen i stället. Det blev ett ja från den sistnämnda, utan någon vidare betänketid, trots den snabba produktionstakten. Och resten är, som det brukar heta, historia.
I år är det exakt 40 år sedan filmen visades i tv för allra första gången. Och reaktionerna på innehållet har varierat genom åren. Frilansskribenten Elisabeth Lysander som tidigare arbetat på Svenska Filminstitutet och även har en bakgrund som programbedömare på TV2 bjuder på en rad intressanta exempel på just detta i boken.
Det där första året, 1975, gick Sagan om Karl-Bertil Jonsson närmast obemärkt förbi. Filmen omnämndes bara i några enstaka tevekrönikor dagarna efter jul.
En endaste kritiker ägnade filmen en mer grundlig genomlysning, nämligen Stig Ahlgren (Svenska Dagbladet) som bland annat skrev att "... Tage Danielssons nutidsfabler kan verka övertydliga men brukar ha fler utgångar än ett rävgryt".
Året därpå och kommande år fick filmen, som ju kom att bli ett återkommande inslag i Sveriges Televisions jultablå, desto mer uppmärksamhet.
Intressant och tänkvärt är att ironi kan uppfattas så olika, liksom att användandet av ironi, och synen på ironi, också förändras.
I början 2000-talet hävdade till exempel kulturvetaren Goldina Smirthwaite i Dagens Nyheter att: "Karl-Bertil är inte radikal, han handlar inte av solidaritet utan av något som kan liknas vid välgörenhetsfascism".
Det fick Expressens tidigare chefredaktör Bo Strömstedt att reagera: "En gång vid Lunds universitet var förutsättningen för att få en tentamensbok att man klarade ett test där också ironier, dubbelironier, rentav förrädiska självironier ingick", skrev han i ett debattinlägg med rubriken "Gravallvaret tar död på humanismen".
Bloggaren Blondinbella kallade 2008 programmet för "kommunistskit" och fortsatte: "det är fint att göra en god gärning och ge till andra, men då ska man köpa julklapparna själv, inte stjäla".
Ja, så där har man genom åren vridit och vänt på andemeningen i den ironiska sagan, konstaterar Elisabeth Lysander som tar upp betydligt fler exempel än dem som nämnts här ovan.
En sak är säker. Klockan 19 på julafton bänkar jag mig framför teven för att, jag vet inte för vilken gång i ordningen, se "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton". Den är helt enkelt en julfavorit och lär nog så förbli. Självironi och dubbelbottnad ironi är betydligt mycket roligare än elak ironi, om du frågar mig.