Desperata mĂ€nniskor som försöker ta sig till Europa, men ocksĂ„ en tysk flicka som vĂ€lkomnar syriska barn till en tĂ„gstation i Frankfurt. Bilderna och utsagorna trĂ€nger sig pĂ„. ĂndĂ„ Ă€r det inte helt enkelt för den som vill gör vĂ€rlden begriplig för ett barn.
I tvÄ av höstens bilderböcker skildras flykten över havet i en brÀcklig pappersbÄt och genom en röd klÀnning som bÀr hemlandets dofter.
Medelhavets bÄtflyktingar fick illustratören och barnboksförfattaren Viveka Sjögren att ge ut en bok. Hon ville anvÀnda sitt yrke för att lÀmna en kommentar.
ââTill slut mĂ„ste man göra nĂ„got, och det Ă€r ju ocksĂ„ vad som hĂ€nt nu, det Ă€r sĂ„ vackert att se, att det hĂ€nt nĂ„got, sĂ€ger hon och syftar pĂ„ de senaste dagarnas manifesterade vilja att hjĂ€lpa till.
Hennes "Om du skulle frÄga Micha" handlar om pojken Micha som mÄste fly, men som hela tiden lÀngtar hem. Viveka Sjögren tÀnker sig sina lÀsare bÄde bland dem som aldrig tvingats lÀmna sitt hemland och bland dem som gjort det.
Men varför Àr alla mÀnniskor i boken ritade som saxar?
ââEn sax har tvĂ„ ben och tvĂ„ ögon men Ă€r ocksĂ„ en tydlig symbol. Det handlar om vad hemlĂ€ngtan och splittring kan göra med en person. Om saxen blir av med sin ena halva, blir den en kniv. Men det hĂ€r Ă€r ju en ganska fördjupad symbolik, jag litar till att sjĂ€lv berĂ€ttelsen ska bĂ€ra i sig sjĂ€lv.
FlyktberÀttelser saknas inte, varken i barn- eller ungdomslitteraturen. I mÄnga fantasyfÀrgade dystopier ingÄr just flykten frÄn krig och förstörelse som ett mer eller mindre obligatoriskt inslag, konstaterar Lillemor Torstensson pÄ Svenska Barnboksinstitutet.
För de yngre barnen lyfter hon fram Ulf Starks och Stina Wirséns "Systern frÄn havet" frÄn i vÄras. Det finska krigsbarnet Sirkka delar pÄ sÀtt och vis öde med alla ensamkommande flyktigbarn i en berÀttelse om svÄrigheterna att dela sitt dockskÄp med nÄgon annan.
ââVi behöver hjĂ€lp med att förklara vĂ€rlden bĂ„de för oss sjĂ€lva och för vĂ„ra barn, sĂ€ger Lillemor Torstensson.
ââAlla barn som sett bilden pĂ„ 3-Ă„riga Alan. Hur ska de hantera att vi som vuxna lĂ„ter det hĂ€r ske? Det tror jag Ă€r en frĂ„ga som Ă€ven vuxna stĂ€ller sig.
I höstens utgivning mÀrks Àven Christina Wahldéns "PÄ flykt" (skriven för att vara lÀttlÀst) om syrier som flyr till Libanon samt bilderboken "Sabelles röda klÀnning" av Daniela Stamatiadi och Marina Michaelido-Kadi. Alexandra Pascalidou, som översatt frÄn grekiska, fann en bok som hon sjÀlv saknade under uppvÀxten i Rinkeby.
Historien handlar om en flicka, Sabelle, vars familj flyr hals över huvud. Det enda hon fÄr med sig Àr en röd klÀnning, en present frÄn mormor som hon kanske aldrig mer kommer att trÀffa. Liksom Micha, i Viveka Sjögrens bok, pratar inte Sabelle om det hon lÀmnat och saknar. Men varje kvÀll söker barnen, i bÄda böckerna, tröst genom att lukta pÄ ett stycke tyg frÄn hemlandet.
ââDet Ă€r oerhört behjĂ€rtansvĂ€rt att sĂ„ mĂ„nga vill skĂ€nka en slant nu, men lĂ„ngsiktigt handlar det om att skapa förstĂ„else och en pĂ„gĂ„ende dialog. Vi lever sĂ„ segregerat. I Rinkeby, hos mina förĂ€ldrar, vet barnen vad som hĂ€nder i Syrien, man kĂ€nner till kriget i Somalia, sĂ€ger Alexandra Pascalidou som konstaterar att kunskapen Ă€r desto mindre pĂ„ andra hĂ„ll. (TT)