Hon gör poesi av rasbiologiska institutet

Burcu Sahin nås på telefon från Oslo – 500 meter över havet, som hon inflikar – där hon numera är bosatt och arbetar för att främja norsk-svensk kultur. Långt borta från det dagliga arbetet med sin nya bok berättar hon om hur den kom till.

– Jag ville inventera det ideologiska innehållet som för mig har en spegling in i vår tid. Vad är det för typer av bilder, metaforer, språk som genomsyrar den. Det behövs aktualiseras, säger hon.

Textstölder

I dagarna publiceras hennes andra diktsamling, "Blodbok", en poetisk undersökning av det statliga rasbiologiska institutets arkiv i Uppsala. Dikterna i "Blodbok" består av textstölder från bland annat arkivet, institutioner som Karolinska institutet och tidningsurklipp.

– Mitt möte med arkivet är att det är en fiktion, som rasbiologiska institutet vill visa fram. De har skapat och bevarat det här arkivet och förmedlat en sanning om vad som hände. Som författare såg jag en möjlighet att fiktionalisera vidare, möta min egen fantasi.

– Det har varit ett hantverksmässigt svårt material. Jag har fått testa en massa olika grepp. En del av texterna från arkivet har jag gått in för att förstöra.

Berättelse om utplåning

Om författarens debutbok "Broderier", som tilldelades Katapultpriset 2018, handlar om mödrar, frånvarande fäder, traditioner och språk är "Blodbok" en berättelse om utplåning.

– Om utplåning av jorden och människor, självutplåning och om ideologier -- vars slutmål är utplåning. Den finns också en parasitär aspekt, där även den här boken är parasitär, säger författaren.

Tiden hon tillbringade på rasbiologiska institutets arkiv gjorde något med henne. Hon berättar att hon kände sig som ett spöke. Inga spår fick lämnas, inget smutsas ner. Vita handskar på. Processen upplevde hon stundvis som mycket svår.

– Det var otydligt ibland vad som är vad eftersom det var mitt eget initiativ att jag gick in dit igen och igen.

En mörk bok

Burcu Sahin tycker själv att boken är mörk, och tänker att det beror på att den inte erbjuder en enkel försoning.

– Jag kom inte till några stora insikter som hur fruktansvärt det var då och hur bra det är nu. Det som finns är konfliktytorna och motsättningarna som handlar om klassamhället som växte fram då, där ras blev en sådan viktig fråga med sterilisering som resultat.

Hon tillägger:

– Jag har inga långa släktband i det här landet. Att möta den historien var ett sätt att förstå Sveriges rasistiska, koloniala historia. Men också för mig att göra anspråk. Vi som flytt hit är väldigt oönskade i Sverige just nu och samtidigt utgör vi det man skulle kalla Sveriges arbetarklass.

Blodbok är ett träd med tjocka purpurfärgade blad. Men "Blodbok" är också en parafras på vitboken, som myndigheter och instanser upprättar och som syftar till försoning och upprättelse.

TT: Vad vill du förmedla med "Blodbok"?

– Jag vill förmedla att vi som försöker göra motstånd i denna tid inte är galna, att det finns en historia av det här våldet och en historia av antifascistiskt motstånd.