MÄnga slet och drog i Astrid Lindgren sedan hon blivit vida kÀnd som författaren till böcker som "Pippi LÄngstrump" och "Vi barn i Bullerbyn". Inte sÀllan var bilden av hennes egen person mycket idealiserad. NÄgot som nog emellanÄt besvÀrade den slagfÀrdiga och socialt begÄvade Astrid Lindgren, som allt sedan ungdomen hade ett strÄk av melankoli som stÀndig följeslagare och Àven hade ett stort behov av att fÄ vara för sig sjÀlv.
Det hÀr framgÄr tydligt i Jens Andersens genomarbetade, fina och nyligen utgivna biografi över Astrid Lindgren; "Denna dagen, ett liv". En bok skriven pÄ lÀttflytande prosa.
"Ibland undrar jag varför jag lever, varför mĂ€nniskor lever överhuvudtaget. Men det dĂ€r berĂ€ttar jag bara för dig ââjag gĂ„r inte omkring och hĂ€nger med huvudet sĂ„ nĂ„gon ser det". SĂ„ skrev hon i ett av mĂ„nga förtroliga brev till sin tyska vĂ€ninna Louise Hartung. Hon berĂ€ttar vidare att hon bara var riktigt glad som barn. ... âkanske det Ă€r dĂ€rför jag tycker om att skriva sĂ„dana böcker, dĂ€r jag fĂ„r Ă„teruppleva detta ljuva tillstĂ„ndâ. (Astrid hann för övrigt skriva 600 brev till Louise, under en tioĂ„rsperiod, innan vĂ€nnen gick bort).
I sin biografi hoppar dock Andersen mer eller mindre över Astrid Lindgrens barndom pĂ„ NĂ€s. I stĂ€llet gĂ„r han direkt pĂ„ ungdomsĂ„ren och det trauma som förstĂ„s kom att prĂ€gla Astrid för resten av livet â och sĂ€kerligen ocksĂ„ gjorde henne till den författare hon blev. Traumat handlar om att hon hon som 18-Ă„ring blev gravid och födde ett barn utom Ă€ktenskapet (skandal Ă„r 1926). Pappan till sonen Lars var den betydligt Ă€ldre Reinhold Blomberg, chef pĂ„ Vimmerby Tidning dĂ€r Astrid var journalistpraktikant.
Jens Andersen beskriver utförligt den hĂ€r perioden i Astrids liv, den som handlar om graviditeten och de första Ă„ren av Lasses liv. Hur Astrid efter att ha fött sin son pĂ„ Rigshospitalet i Köpenhamn, för att slippa uppge pappans namn, lĂ€mnade sin son hos en fostermamma i Danmark (den kĂ€rleksfulla Marie Stevens som Astrid tacksamt beskrev som: âden prĂ€ktigaste kvinna, jag i mitt liv har trĂ€ffat pĂ„â) och bosatte sig i Stockholm. NĂ€r Lasse var tre Ă„r blev hans fostermamma sjuk och kunde inte ta hand om barnen som hon hade boende hos sig lĂ€ngre.
SÄ kom dÄ Lasse till Astrid i Stockholm. Efter tre Är av regelbundna men korta möten skulle de nu ha en vardag och ett liv tillsammans. Lasse rycktes upp med rötterna och placerades i en för honom helt ny och frÀmmande vÀrld. Han saknade förstÄs sin danska mor Marie och de pojkar som hade blivit hans syskon, Esse och Carl. Att ha utsatt Lasse för detta var en livslÄng sorg för Astrid.
SĂ„ hĂ€r skrev hon i sina sjĂ€lvbiografiska anteckningar till Margareta Strömstedts biografi âAstrid Lindgren â en levnadsteckningâ:
âNĂ€r vi kom dit och Lasse förstod, att inget var eller skulle bli som han hade trott, dĂ„ la han sig sej framstupa över en stol och grĂ€t tyst. Alldeles tyst, som om han insĂ„g att det tjĂ€nar Ă€ndĂ„ inget till, de gör med mej som de vill i alla fall! Den grĂ„ten grĂ„ter Ă€nnu i mej och kommer vĂ€l att sĂ„ göra i alla mina livsdagar. Kanske Ă€r det för den grĂ„tens skull som jag sĂ„ hĂ€ftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang och blir sĂ„ utom mej, nĂ€r kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit â för barn anpassar sej ju sĂ„ lĂ€tt tror de! De anpassar sig visst inte lĂ€tt, fast det kan se ut sĂ„. De resignerar inför övermakten baraâ.
Det blev i alla fall en nÄgorlunda fungerande vardag tillslut för mor och son. Astrid gifte sig med Sture Lindgren, kontorschef vid Kungliga Automobilklubben dÀr Astrid fÄtt arbete som kontorist. Rent ekonomiskt och materiellt blev livet nu betydligt enklare för Astrid Àn tidigare, Àven om ett nytt vÀrldskrig tornade upp sig i horisonten. SÄ smÄningom blev de fyra i familjen nÀr dottern Karin föddes.
Jens Andersen har under sitt arbete med boken haft stor nytta av bland annat Margareta Strömstedts biografi men ocksĂ„ â och kanske i synnerhet â av Astrid Lindgrens rika brev-vĂ€xlingar och hennes sĂ„ kallade âkrigsdagböckerâ. I de dĂ€r dagböckerna som Astrid kallade krigsdagböcker (hon började skriva dem i samband med krigsutbrottet 1939) varvas krigshistoria â tidningsartiklar och egna kommentarer och reflektioner â med korta noteringar som rörde den privata sfĂ€ren.
Sammantaget handlar det om 17 dagboksvolymer dÀr författaren skriver om de omvÀlvande krigshÀndelserna, vardagen i Stockholm och Sveriges agerande i kriget.
PĂ„ Ă„lderns höst blev Astrid Lindgren hela svenska folkets kloka gumma. FrĂ„gan Ă€r hur bekvĂ€m hon var med det? NĂ„vĂ€l. Klok var hon ju, Astrid Lindgren (född Ericsson), frĂ„n smĂ„lĂ€ndska Vimmerby. NĂ„gonstans i âDenna dagen, ett livâ, lĂ€ser jag denna uppmaning frĂ„n Astrid (ej ordagrant Ă„tergiven eftersom jag inte hittar tillbaka till citatet): "Man ska passa pĂ„ att leka sĂ„ lĂ€nge man kan. Ett liv gĂ„r sĂ„ fort".
NĂ„got att ta till sig. Eller hur?