Många slet och drog i Astrid Lindgren sedan hon blivit vida känd som författaren till böcker som "Pippi Långstrump" och "Vi barn i Bullerbyn". Inte sällan var bilden av hennes egen person mycket idealiserad. Något som nog emellanåt besvärade den slagfärdiga och socialt begåvade Astrid Lindgren, som allt sedan ungdomen hade ett stråk av melankoli som ständig följeslagare och även hade ett stort behov av att få vara för sig själv.
Det här framgår tydligt i Jens Andersens genomarbetade, fina och nyligen utgivna biografi över Astrid Lindgren; "Denna dagen, ett liv". En bok skriven på lättflytande prosa.
"Ibland undrar jag varför jag lever, varför människor lever överhuvudtaget. Men det där berättar jag bara för dig – jag går inte omkring och hänger med huvudet så någon ser det". Så skrev hon i ett av många förtroliga brev till sin tyska väninna Louise Hartung. Hon berättar vidare att hon bara var riktigt glad som barn. ... ”kanske det är därför jag tycker om att skriva sådana böcker, där jag får återuppleva detta ljuva tillstånd”. (Astrid hann för övrigt skriva 600 brev till Louise, under en tioårsperiod, innan vännen gick bort).
I sin biografi hoppar dock Andersen mer eller mindre över Astrid Lindgrens barndom på Näs. I stället går han direkt på ungdomsåren och det trauma som förstås kom att prägla Astrid för resten av livet – och säkerligen också gjorde henne till den författare hon blev. Traumat handlar om att hon hon som 18-åring blev gravid och födde ett barn utom äktenskapet (skandal år 1926). Pappan till sonen Lars var den betydligt äldre Reinhold Blomberg, chef på Vimmerby Tidning där Astrid var journalistpraktikant.
Jens Andersen beskriver utförligt den här perioden i Astrids liv, den som handlar om graviditeten och de första åren av Lasses liv. Hur Astrid efter att ha fött sin son på Rigshospitalet i Köpenhamn, för att slippa uppge pappans namn, lämnade sin son hos en fostermamma i Danmark (den kärleksfulla Marie Stevens som Astrid tacksamt beskrev som: ”den präktigaste kvinna, jag i mitt liv har träffat på”) och bosatte sig i Stockholm. När Lasse var tre år blev hans fostermamma sjuk och kunde inte ta hand om barnen som hon hade boende hos sig längre.
Så kom då Lasse till Astrid i Stockholm. Efter tre år av regelbundna men korta möten skulle de nu ha en vardag och ett liv tillsammans. Lasse rycktes upp med rötterna och placerades i en för honom helt ny och främmande värld. Han saknade förstås sin danska mor Marie och de pojkar som hade blivit hans syskon, Esse och Carl. Att ha utsatt Lasse för detta var en livslång sorg för Astrid.
Så här skrev hon i sina självbiografiska anteckningar till Margareta Strömstedts biografi ”Astrid Lindgren – en levnadsteckning”:
”När vi kom dit och Lasse förstod, att inget var eller skulle bli som han hade trott, då la han sig sej framstupa över en stol och grät tyst. Alldeles tyst, som om han insåg att det tjänar ändå inget till, de gör med mej som de vill i alla fall! Den gråten gråter ännu i mej och kommer väl att så göra i alla mina livsdagar. Kanske är det för den gråtens skull som jag så häftigt har tagit barnets parti i alla sammanhang och blir så utom mej, när kommunalgubbar skyfflar barn hit och dit – för barn anpassar sej ju så lätt tror de! De anpassar sig visst inte lätt, fast det kan se ut så. De resignerar inför övermakten bara”.
Det blev i alla fall en någorlunda fungerande vardag tillslut för mor och son. Astrid gifte sig med Sture Lindgren, kontorschef vid Kungliga Automobilklubben där Astrid fått arbete som kontorist. Rent ekonomiskt och materiellt blev livet nu betydligt enklare för Astrid än tidigare, även om ett nytt världskrig tornade upp sig i horisonten. Så småningom blev de fyra i familjen när dottern Karin föddes.
Jens Andersen har under sitt arbete med boken haft stor nytta av bland annat Margareta Strömstedts biografi men också – och kanske i synnerhet – av Astrid Lindgrens rika brev-växlingar och hennes så kallade ”krigsdagböcker”. I de där dagböckerna som Astrid kallade krigsdagböcker (hon började skriva dem i samband med krigsutbrottet 1939) varvas krigshistoria – tidningsartiklar och egna kommentarer och reflektioner – med korta noteringar som rörde den privata sfären.
Sammantaget handlar det om 17 dagboksvolymer där författaren skriver om de omvälvande krigshändelserna, vardagen i Stockholm och Sveriges agerande i kriget.
På ålderns höst blev Astrid Lindgren hela svenska folkets kloka gumma. Frågan är hur bekväm hon var med det? Nåväl. Klok var hon ju, Astrid Lindgren (född Ericsson), från småländska Vimmerby. Någonstans i ”Denna dagen, ett liv”, läser jag denna uppmaning från Astrid (ej ordagrant återgiven eftersom jag inte hittar tillbaka till citatet): "Man ska passa på att leka så länge man kan. Ett liv går så fort".
Något att ta till sig. Eller hur?