”– KATIZI! KATITZIII ...!”
– Var är hon någonstans ? Jämt ska man behöva leta efter henne”.
Så börjar Katarina Taikons (1932–1995) första bok om flickan Katizi, en barnbok som bygger på Katarinas egen mödosamma uppväxt, dels i ett romskt läger, dels på barnhem.
Böckerna om Katizi gavs ut på 70-talet och blev mycket populära. Och nu, några decennier senare, i en tid då romernas utsatta situation knappast blivit bättre och inte går att blunda för ges de ut på nytt. De två första i serien, ”Katizi” och ”Katizi och Swing” släpptes på nytt i handeln för bara några dagar sedan.
Totalt skrev Katarina Taikon 13 självbiografiska barn- och ungdomsböcker.
Böckerna blev när de kom några av bibliotekens mest utlånade. På 80-talet var jag själv en av dessa många hängivna Katizi-läsare. Innan jag själv kunde läsa, läste min mamma böckerna för mig.
Det är lovvärt att de nu ges ut på nytt. De behövs. Kanske behövs de mer än någonsin?
Eventuellt har man dock handskats lite väl varsamt med originaltexterna. I en intervju i Sveriges Radios Studio Ett nyligen berättade Katarinas dotter Angelica Ström att man endast valt att byta ut vissa ord som inte längre används i svenskan och som därför skulle vara obegripliga för barn i dag. Landsfiskal har exempelvis ersatts med bypolis, och så vidare.
När jag nu läst de två första böckerna på nytt upplever jag dem som något övertydliga i sitt budskap, smått moraliserande på ett sätt vi inte längre är vana vid, eller eftersträvar, i barnböcker. Jag registrerar detta. Men fastnar inte vid det.
Historien om flickan Katizi är fortfarande lika fängslande. Och jag gillar Joanna Hellgrens svartvita teckningar.
Men kanske krävs det lite mer bearbetning av texterna för att dagens barn verkligen ska kunna ta till sig berättelserna? Förhoppningsvis vågar man bearbeta de kommande nyutgåvorna något lite mer.
Katarina Taikon var en kämpe som i vuxen ålder aktivt medverkade och tog plats i samhällsdebatten om de svenska romernas rättigheter.
I likhet med de flesta romer i sin generation fick hon inte chans att gå i skolan under uppväxten, utan lärde sig att läsa och skriva först någon mellan 20 och 30 års ålder.
Vilken utomordentlig bedrift då att göra skriftspråket till sitt yrke, tänker jag.
År 2012 utkom Lawen Mohtadis bok om Katarina Taikon, ”Den dag jag blir fri”.
Den följs upp med en dokumentärfilm som enligt planerna ska få premiär senare i år. Filmen är ett samarbete mellan kulturjournalisten Lawen Mohtadi och journalisten och författaren Gellert Tamas (som bland annat ligger bakom ”Lasermannen – en berättelse om Sverige”).