Med sin bok "Den bekymrade byråkraten", som släpptes i våras, vill hon slå hål på vanligt förekommande myter om migration.
– Den svenska debatten är så emotionell och relativt oinformerad, säger hon.
– Ofta mynnar den ut i en debatt om debatten. Det finns en utbredd rädsla för att bli kallad rasist om man erkänner eller framhåller att det finns problem med integrationspolitiken i Sverige.
Och politikers och journalisters ovilja att beröra frågor som har med migration och integration att göra är en anledning till att Sverigedemokraterna kunnat "lägga beslag" på ämnet, menar Kristina Ohlsson.
Hon tycker själv att boken är den viktigaste hon skrivit.
– Jag hör till dem som inte tror att alla som röstade på Sverigedemokraterna är rasister. Många bär på en konkret oro som måste hanteras. Jag menar att vi måste sluta prata om Sverigedemokraterna och börja prata om deras väljare i stället, säger hon.
Ett frö till boken såddes när Kristina Ohlsson jobbade på svenska ambassaden i Bagdad 2010.
På nära håll såg hon det irakiska folkets lidande.
– Människorna i Irak stod inför utmaningar jag själv aldrig hade behövt konfronteras med. Jag tänkte på terrordåden. På värmen. På att de flesta irakier inte hade tillgång till el mer än tre timmar per dag, och så vidare. Samtidigt fanns det människor i mitt hemland som mitt i kriget inte förstod varför irakiska medborgare sökte sig till Sverige, och som påstod att vi inte har råd att ta emot flyktingar.
I "Den bekymrade byråkraten" ställer Kristina Ohlsson frågor som: Hur ser en ansvarsfull migrations- och integrationspolitik ut? Hur får vi den att bli trovärdig och respekterad? Och varför har vi så svårt att få en värdig debatt kring dessa frågor?
– Jag har velat reda ut vad som är sant och falskt bland alla vanligt förekommande påståenden kring migration, säger hon.
Kristina Ohlsson debuterade som författare 2009 med "Askungar". Därefter har hon släppt ytterligare fem böcker i samma genre, det vill säga deckargenren.
Dessutom har hon skrivit två barnböcker liksom den nyss nämnda "Den bekymrade byråkraten".
Att påstå att hon är produktiv känns som en underdrift.
Bara i år är hon aktuell med tre böcker ("Lotus Blues", "Den bekymrade byråkraten" och "Silverpojken").
– Jag skriver fort och intuitivt och jobbar alltid med ett bokprojekt i taget. På så vis tappar jag inte bort mig eller glömmer detaljer.
– Det tar åtta veckor för mig att skriva en vuxenbok och fyra att skriva en barnbok.
Så särskilt mycket förarbete brukar inte krävas, menar hon. Historierna har hon i huvudet.
– Däremot lägger jag en hel del tid på efterarbetet, det vill säga med redigeringen av materialet.
Kristina skriver alltid tio sidor per dag. Varken mer eller mindre.
– Om jag skriver mindre tappar jag bort historien, och om jag skriver mer – även om jag tycker mig vara inne i ett kreativt flöde – har jag märkt att det påverkar kvaliteten negativt.
– Jag har helt enkelt hittat ett sätt att arbeta på som funkar för mig, och därför följer jag det disciplinerat.
Kristina Ohlson har en minst sagt spännande bakgrund. Bland annat har hon arbetat som säkerhetspolitisk analytiker på Rikspolisstyrelsen och är utbildad statsvetare. Hon har skrivit facktexter om Mellanösternkonflikten och EU:s utrikespolitik, varit anställd på Utrikesdepartementet och på Försvarshögskolan samt tjänstgjort som "counter terrorism officer" på OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) – världens största regionala säkerhetsorganisation.
Men numera är hon alltså författare på heltid.
Skrivit berättelser har hon gjort ända sedan hon var sju år gammal.
Du har ju haft flera jobb som kan beskrivas som mer eller mindre "hemliga". Har du ändå kunnat dra nytta av de där erfarenheterna i ditt skrivande?
– De konkreta fallen i mina böcker är alltid påhittade. Men visst, jag har ju kunskap om hur exempelvis Säkerhetspolisen arbetar. Ändå kan man inte skildra det realistiskt i romanform. En sådan bok skulle ingen vilja läsa. Allt tar ju extremt mycket längre tid i verkligheten än i fiktionens värld.
– Folk skulle för övrigt bli mörkrädda om de visste hur ineffektivt polismyndighetens arbete utförs.
I flera böcker har vi på nära håll fått följa utredaren Fredrika Bergman, men i din senaste roman "Lotus Blues" introducerar du en ny huvudrollskaraktär, Martin Benner. Vem är han?
– Han är en kaxig och framgångsrik advokat som bor i Stockholm. Han är ganska skönt befriad från idéer om hur man bör vara och bete sig i sociala sammanhang. Jag tycker mycket om honom. Han är rolig att hänga med och han har stort patos för sitt yrke. Men han är inte helt bekväm när det kommer till känslomässiga relationer och ansvar, ändå tar han mycket ansvar och har gjort så sedan han var barn. I "Lotus Blues" ställer han till det för sig ordentligt.
– Martin Benner dök upp när jag skulle skriva en novell för Expressen. Jag satt hemma och var lite uttråkad. Jag tycker egentligen inte om att skriva noveller, nämligen. Så plötsligt dök han bara upp. Han blev förstås huvudperson i den där novellen. Men när den var publicerad kände jag mig inte riktigt klar med Martin Benner. Han kommer att få figurera i ytterligare en bok efter denna.
Du läser ju mycket deckare själv. Nämn två favoritförfattare i genren!
– Dennis Lehane och Jo Nesbø. Jag gillar skräckromaner också och i den genren är Stephen King en favorit.