I 20-årsåldern började hon, något slumpartat, att skriva litteraturkritik.
Det var för att dryga ut den skrala studentkassan. Uppdragen blev många. Och sedan dess har hon försörjt sig på detta, det vill säga att recensera andras böcker. De senaste tio åren på DN.
Men sedan 1997 får hon också tåla att själv bli bedömd. Då utkom nämligen debutromanen "Operation B", en bok som fick en hel del uppmärksamhet.
Redan då lyste hennes intresse för vetenskap, excentriker och obskyra sällskap igenom.
Intressen hon fått fullt utlopp för under arbetet med mastodontverket "Aldermanns arvinge" från 2013. För ganska exakt en månad sedan utkom del nummer två, "Kättarnas tempel". Om allt går enligt planerna släpps den tredje och avslutande delen, "NyaLondinium", våren 2016.
Som barn var Gabriella helt inställd på en framtid som forskare, hon skulle bli en professor Baltazar. Det var naturvetenskap som gällde.
När hon efter studenten sökte biologprogrammet och inte kom in på första försöket bestämde hon sig för att läsa några kurser i litteraturvetenskap och filosofi medan hon väntade på nästa chans.
– Och därmed var jag fast i humanioraträsket, säger hon skämtsamt.
Det blev aldrig av att hon sökte till naturvetenskapliga fakulteten igen.
– Jag har alltid haft lätt för att skriva och lärde mig det redan som fyraåring. Jag tyckte på något sätt att skrivandet gick misstänkt lätt, så lätt att det inte riktigt "räknades". Jag hade länge någon slags föreställning om att saker och ting måste vara svåra, erbjuda ordentligt med motstånd, för att riktigt räknas, säger hon.
Kanske är det därför hon tycker att förarbetet, själva researchen, inför skrivandet av en ny bok är det absolut roligaste i hela arbetsprocessen.
– Det här med att gräva efter information och kunskap, jag älskar det. Det väcker nästan ett slags narkotiskt rus i mig.
Okej. Därmed förstår man att Gabriella Håkansson menar allvar när hon säger att hon tycker att det är roligt att läsa faktaböcker.
Hon drivs av vetgirighet. Och så har det varit ända sedan hon var barn.
– Jag hade för övrigt en ganska tråkig uppväxt och läste allt jag kom över. Från science fiction till svensk arbetarlitteratur. Böcker har betytt jättemycket för mig. Det där att få kliva in i en annan värld än sin egen är ju något fantastiskt.
– Det känns bra att nu kunna ge tillbaka lite av det jag själv fick av litteraturen när jag var liten: ett universum, mellan två bokpärmar, fyllt av äventyr och spänning.
Aldermann-serien är en minst sagt häpnadsväckande berättelse. Böckerna kan lika väl betecknas som historiska romaner (de utspelar sig i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet) som spänningslitteratur.
Vad fick dig att vilja skriva den här speciella historien?
– Upprinnelsen till hela projektet var att jag, år 2002, kom över en artikel som handlade om ett hemligt rum i British Museum i London. Det kallades för Secretum och användes under 1800-talet för att gömma undan föremål som kunde uppfattas som stötande för allmänheten. Flera av objekten hade sina rötter i antiken och många hade donerats av en grupp välbärgade män som alla varit medlemmar i det lärda sällskapet Dilettanti. Jag blev förstås väldigt nyfiken ...
Det internationella sällskapet Dilettanti, som Gabriella berättar om i sina böcker, har alltså funnits i verkligheten.
Tyvärr kan man inte finna så mycket bevarad information om denna loge. Statuterna var hemliga.
– Men man vet att de ville förändra samhället i grunden och sådan omvälvande verksamhet var förbjuden.
– Vad var egentligen Dilettanti, och varför samlade deras medlemmar på antika obsceniteter? Den frågan gäckade mig och jag försökte gräva i det så fort jag fick chansen.
Forskandet pågick under flera års tid, vid sidan om andra engagemang, berättar hon.
Ett par av de medlemmar hon beskriver i böckerna är historiska personer som funnits i verkligenheten.
Vad fann då Gabriella under sitt sökande? Här kan vi avslöja så mycket som att den antika fruktbarhetsguden Priapus, med sin enorma och ständigt erigerade fallos, var en central gestalt för detta sällskap.
– De närde en slags fixering vid manlig sexualitet och kön, säger Gabriella Håkansson.
– Under mina efterforskningar om männen som var med i det verkliga Dilettanti har jag fullkomligt häpnat över vilka otroliga galningar upplysningstiden födde fram.
Men forskandet väckte också viss indignation hos Gabriella Håkansson.
Det där rummet, Secretum, på British Museum öppnades för allmänheten först för tio år sedan.
– Det betyder att vad som visas och inte visas på historiska museer, som exempelvis British Museum, censureras. Vi fostras i att tro att det förhållit sig si och så genom historien, men så får vi inte ta del av "hela bilden". Min känsla medan jag forskade om Dilettanti, och allt som det förde mig vidare in på, var den att jag kände mig bedragen.
– I skolan hörde jag till exempel aldrig talas om guden Priapus. Gjorde du?
Priapus var en av de gudar som romarna anammade. Han var en av de absolut vanligaste. Hans bild användes i romarriket som vägvisare. Och de i dag ganska vanliga trädgårdstomtarna har Priapus som förebild.
Han förekommer också ofta på pelare, dörrar och andra föremål som hör till nyklassicismen.
– Han har alltså varit en central gestalt och symbol.
– Allt det som jag funnit under förarbetet med böckerna har fått mig att omvärdera mina historiekunskaper och den gängse historieundervisningen. Jag undrar vad det är mer som jag inte fått veta?
– Vidare tycker jag att det är synd att historieskrivningen kringgått alla samlare, radikaler och utsvävande personligheter och gjort historien till en trist och platt skildring av förnuft och framsteg.
Med böckerna om Aldermanns arvinge vill Gabriella Håkansson lyfta fram några av dessa excentriska människor ur historiens glömska, förklarar hon.
"Allt de ville var inte gott. Allt de gjorde var inte bra, men jag säger som Lars von Trier: man får ta det goda med det onda", skriver Håkansson på sin Facebook-sida.