Formgivaren och förläggaren Niklas Wrångberg har givit ut en rad böcker det senaste decenniet. Det har rört sig om lokalhistoriska böcker av olika slag, krönikesamlingar och kåserier. För det mesta har han låtit andra berätta. Men nu tar han själv till orda. I kåserisamlingen ”Lapptäcket” berättar han inlevelsefullt och humoristiskt om sitt liv så här långt, och om sin uppväxt i Gamleby och den lilla byn Stångeland strax utanför Gamleby tätort.
Historierna utgår från Niklas själv men blir på samma gång berättelser om en tid, en liten by, ett gäng människor och ett samhälle som inte längre finns.
Man kan kanske tycka att det är tidigt att skriva memoarer vid 42 års ålder. Jo, förvisso.
Men det är inget man funderar vidare över under läsningens gång. Niklas må fortfarande vara relativt ung. Men han har redan mycket att berätta. Kåserierna innehåller som sagt en stor dos humor och komik men också allvar och dramatik. Min subjektiva och högst ovetenskapliga gissning är att Niklas Wrångberg, vid 42 års ålder, hunnit uppleva lika många livsomvälvande händelser som de flesta under en hel livstid.
Boken är uppbyggd så att varje kapitel är en avgränsad text, ett kåseri, som berättar om en viss händelse eller en viss period i livet.
Jag tillhör samma generation som författaren (är bara några år yngre) och är uppväxt i Gamleby jag med. Jag har rört mig på samma gator, gått i samma skola, sett samma människor … Naturligtvis betyder det att jag läser Niklas Wrångbergs bok på ett annat sätt än någon som inte delar denna ”världsbild” med honom. Kanske gör denna gemensamma referensram mig mindre kritisk som läsare. Kanske gör den mig mer kritisk? Jag vet inte riktigt.
Jag slukade i alla fall glupskt bokens innehåll. Och tillät mig att försjunka i nostalgi.
Läsningen kom mig att reflektera över barndomens speciella tillstånd, och över hur alla har sin unika livshistoria. Tänk att en liten, begränsad, plats som Gamleby kan rymma ett helt universum när man är 10 år gammal. Det är också både svindlande och häftigt att tänka sig att varje människa skapar sig sitt eget universum...
Jag har läst ”Lapptäcket” med behållning. Många gånger har jag skrattat igenkännande. Ibland har jag fällt en tår.
Om jag ändå ska försöka mig på att vara lite kritisk tror jag att författaren hade haft nytta av en sträng redaktör och korrekturläsare som osentimentalt kunnat hyvla av och omstrukturera delar av texten.
Det där med ”kill your darlings” är svårt. Ibland behöver man lite hjälp på traven. För dem utan lokalkännedom kan nog vissa miljöbeskrivningar också uppfattas som aningen invecklade.
Men ”Lapptäcket” bjuder på massor av igenkänning. Även för dem utan någon koppling till Tjustbygden. Det är jag tämligen säker på.
Niklas Wrångberg skriver lättsamt och underhållande och texterna har fått sällskap av effektfulla och snygga illustrationer. Och även fotografier.
”Lapptäcket” är ett modigt och självutlämnande projekt. Ett lyckat sådant. Jag hoppas att Niklas Wrångberg fortsätter att berätta, med både ord och bild.