Elisabeth av Ăsterrike, som levde under 1800-talet, ansĂ„gs vara en riktig skönhet. I serieboken "Inne i spegelsalen" skildrar Liv Strömquist hur drottningen lade nĂ€stan all sin vakna tid pĂ„ det yttre: hon trĂ€nade maniskt, var besatt av att hĂ„lla sig ung och hade anstĂ€llda som kammade hennes hĂ„r. LĂ„ngt upp i Ă„ren rĂ€knades hon som en skönhet.
ââPĂ„ den tiden blev alla gamla tanter nĂ€r de var 30, det var jĂ€ttekonstigt att hĂ„lla sig i trim sĂ„ lĂ€nge. Som hon var dĂ„, sĂ„ Ă€r alla kvinnor i dag. Hela hennes liv gick ut pĂ„ att hĂ„lla sig vacker, Ă€ven om hon blev olycklig av det och inte kunde njuta av sitt liv överhuvudtaget, sĂ€ger Liv Strömquist.
Chockades av spegeln
Elisabeth av Ăsterrike Ă€r bara en av mĂ„nga kvinnor som dyker upp i boken, vars liv pĂ„ ett eller annat sĂ€tt styrts av det egna utseendet. FrĂ„n bibliska figurer och gamla drottningar, till de serietecknaren frĂ„n Malmö kallar för "hela planetens kungafamilj" 2021 â Kardashians.
Idén till boken började med pandemin. I samband med restriktionerna tyckte sig Liv Strömquist se en intensifiering av en redan pÄgÄende samhÀllsförÀndring: Ett större fokus pÄ bilder, filmer och videosamtal pÄ sociala medier.
I möten (och för vissa Àven digitala dejter) har man under ett och ett halvt Ärs tid tvingats stirra pÄ sitt eget ansikte genom en ruta pÄ datorskÀrmen.
ââMan ser bara nĂ„gon form av "att göra"-lista, att allting Ă€r saker man ska kontrollera, optimera. Det Ă€r ett konstigt sĂ€tt att leva, sĂ€ger Liv Strömquist.
Som ung fokuserade Liv Strömquist sĂ€llan pĂ„ hur hon sĂ„g ut â det var knappt möjligt i det i princip spegellösa barndomshemmet pĂ„ Ăsterlen. Första gĂ„ngen hon sĂ„g sin spegelbild fick hon en chock.
ââJag ansĂ„gs inte vara sĂ€rskilt söt, inte som jag minns det. Jag tror att det gjorde att jag inte investerade sĂ€rskilt mycket i det som barn. Jag fick helt enkelt tĂ€nka att jag skulle vara bra pĂ„ nĂ„gonting annat, sĂ€ger Liv Strömquist.
Skiljer pÄ det offentliga jaget
Nu Ă€r hon 43 Ă„r och har börjat tĂ€nka allt mer pĂ„ Ă„ldrandet. I "Inne i spegelsalen" intervjuas flera 50-plussare om deras syn pĂ„ skönhet. NĂ„gon har blivit lĂ€mnad för en mycket yngre kvinna, nĂ„gon tycker att förlusten av (ungdomlig) skönhet har pĂ„verkat deras intellektuella sjĂ€lvkĂ€nsla â medan vissa inte fĂ€ster sig sĂ€rskilt mycket vid kroppens förĂ€ndringar.
ââJag tycker att det Ă€r sunt att man fĂ„r sĂ€ga att det Ă€r skitjobbigt ocksĂ„, sĂ„ att det inte alltid mĂ„ste vara sĂ„ himla hurtigt, att "oj, nu har jag lĂ€rt mig nĂ„got". Det kanske bara Ă€r en jĂ€ttetuff förlust, sĂ€ger Liv Strömquist.
I boken gĂ„r hon Ă€ven in pĂ„ sociologen Chris Rojeks studie om kĂ€ndisskap. Enligt honom karaktĂ€riseras kĂ€ndisskap av klyvningen mellan ett offentligt och ett privat jag â den perfekta fasaden och den verkliga mĂ€nniskan bakom. Ofta kan den riktiga personen bli avundsjuk pĂ„ det offentliga jaget, nĂ„got Liv Strömquist kallar för att bli "tyranniserad av sin tavla".
SĂ€ger dumma saker
SjÀlv tycker Liv Strömquist att hon har förskonats till stor del frÄn utseendefixering eftersom hon frÀmst ritar serier, pratar i radio och poddar. DÀremot upplever hon att det finns en förvÀntning pÄ att hon alltid ska tÀnka perfekta radikala tankar, vara rolig och smart.
ââJag har kĂ€nt att folk som trĂ€ffar mig i verkligheten tror att jag ska vara helt perfekt. Att jag aldrig har nĂ„gra internaliserade sexistiska idĂ©er. Eller att folk tror att jag alltid Ă€r rolig och jĂ€ttesmart. Men 90 procent av gĂ„ngerna jag pratar sĂ„ sĂ€ger jag dumma eller ointressanta saker.
Hon berÀttar att hon absolut kan kÀnna sig avundsjuk pÄ sitt offentliga jag.
ââJag skulle ocksĂ„ vilja vara sĂ„ perfekt, smart och "on point", men det Ă€r jag absolut inte, sĂ€ger hon och skrattar.