En skräckroman vars handling utspelar sig på en Finlandsfärja. Det är ju faktiskt en helt genialisk idé – en idé som författaren Mats Strandberg låtit förverkliga med sin nya roman "Färjan".
En mer klaustrofobisk miljö, än en passagerarfärja mitt ute till havs, måste de facto vara svår att finna.
I en intervju med Svenska Dagbladet, som publicerat boken som följetong, avslöjade han i somras att det allra mest skrämmande under hela arbetsprocessen var själva researchen som, just det, innebar att genomföra otaliga kryssningar över Östersjön.
Miljoner svenskar reser med färja till Finland varje år. Och endast i sällsynta fall lämnar de båten innan den åter lagt till vid terminalen i Stockholm.
Det är ingen hemlighet att det händer något med folk och fä där ute till havs, i "limboland".
Färdmålet är inte målet. Nej, i stället är det själva resan med allt vad den innebär av frosseri i alkohol och buffémat som är själva syftet.
Sådant man inte tillåter sig någon annanstans tillåter man sig märkligt nog här, under de 24 timmar då kryssningen som regel pågår.
Mats Strandbergs färja är den fiktiva Baltic Charisma som en kväll i november ska ge sig ut till havs för sista gången. Att avslöja att det förhåller sig så är knappast någon "spoiler". Att det handlar om den sista färden inser läsaren – dock inte passagerarna förstås – redan från start.
Några av dem vi får bekanta oss lite närmare med är pojken Albin och hans pubertala kusin Lo som kryssar tillsammans med föräldrarna. Den ensamresande, frånskilda, Marianne som hungrar efter bekräftelse. Och Calle som en gång jobbat på båten – en arbetsplats han kommit att hysa ett slags hatkärlek till. Nu har han tagit med sig sambon Vincent på kryssningen för att fria. Vi möter även den självdestruktiva exhibitionisten Madde som under sin nonchalanta och kaxiga yta känner sig extremt skör och liten.
Ja, och många fler.
Det negativa först. Jag blir faktiskt inte skrämd av den här berättelsen som – kan vi väl avslöja – introducerar oss för en och annan blodtörstig varelse.
Om nu det är något eftersträvansvärt, att bli skrämd. Men jag hade liksom förväntat mig lite mer gåshud.
Dock är det ju bara att konstatera att vi har olika saker som får håret på huden att resa sig av obehag (ja av välbehag också för den delen). Skrämsel av det mer psykologiska slaget funkar bättre på mig. Och det krävs att obehaget byggs upp, successivt.
Nu till det positiva. Förutom att jag gillar själva formen, med det slutna rummet liksom att färjan utgör ett slags mikrokosmos där ute på Östersjön, under stjärnhimlen, har Mats Strandberg lyckats fint med sitt persongalleri. Nog kan man ana att han gjort sin research. Och det grundligt.
Inte minst lyckas han med gestaltningen av pojken Albin och tonåringen Lo. Mats Strandberg gör dem fantastiskt levande. Mycket med hjälp av språket, själva sättet de pratar på. Och deras sätt att iaktta och värdera sin omgivning.
För min del är bekantskapen med dessa två helt klart den största behållningen under hela läsningen.