Inledningsvis skrev hon på morgnar, innan jobbet, och på kvällar när hon hade lite tid för sig själv. Men sedan ett år tillbaka ägnar hon sig åt författandet på heltid.
– Det var ett genomtänkt beslut, att jag sa upp mig. Fortfarande känns det ibland lite overkligt, det vill säga att jag skrivit fyra romaner och att jag jobbar som författare på heltid.
– Författartillvaron har gjort under för mitt tv-tittande. Jag har aldrig förr tittat så mycket på tv som nu, säger hon och skrattar.
– Skämt å sido. Det finns inget roligare att göra än att skriva. Det är svårt, såklart. Men roligt. Jag är glad varje måndagsmorgon när en ny arbetsvecka tar sin början.
I augusti släpptes hennes fjärde roman, ”En enda natt”. Berättelsen utspelar sig i Stockholm i nutid med en till synes "omöjlig" kärlekshistoria som för handlingen framåt. Huvudpersonerna ingår båda i den svenska finanseliten – riskkapitalisten David Hammar och finanskvinnan Natalia De la Grip. Sinsemellan styrs de av väsensskilda yttre drivkrafter och målsättningar, och har helt olikartade bakgrundshistorier. Ändå dras de till varandra från första stund.
Mer än så tänker vi inte avslöja här.
Simona Ahrnstedt inledde sin författarbana med att skriva historiska romaner men även dessa, precis som den senaste, faller inom ramen för en litterär stilart på frammarsch. Nämligen romance.
– Romance är världens största genre. Ja, åtminstone västvärldens största. Men det är en litterär inriktning med oförtjänt låg status. Den är så obenämnd, så oanalyserad. Det gäller både i akademiska kretsar och i medierna.
– Det är ju en genre som i första hand skrivs av kvinnor för kvinnor. Böckerna behandlar ämnen som många kvinnor är genuint intresserade av och som är väldigt viktiga för dem, kärlek och relationer.
– Ofta är det smarta, coola, kvinnor som skriver de här böckerna. En motsvarande genre som tilltalade lika många män skulle aldrig bli så styvmoderligt behandlad som romance - litteraturen är och har varit.
Och visst förstår man vad Simona Ahrnstedt menar. Böckerna avfärdas ofta som "tantsnusk" eller ”mommy-porn”.
Men något håller på att förändras. Sedan försäljningssuccén ”Fifty shades of Grey” (från 2011), av brittiska EL James, har flera förlag fått upp ögonen för genren. Inte minst har man kanske sent om sider börjat inse dess potential som kassako. Kanske kan svensk romance bli nästa stora utlandsexport? Kanske kan den ta vid efter, eller åtminstone bli ett komplement till, den svenska deckarvågen?
– Det kan vara intressant att nämna att det kanadensiska förlaget Harlequin har utlyst en tävling bland svenska författare som vill etablera sig inom nordic romance , säger Simona.
– Efter ”Fifty shades of Grey” är det hett att skriva i min genre, konstaterar hon.
Du är ju psykolog i botten. Har du användning för dina psykologerfarenheter när du skriver? Du måste ju ha mött många människor och har säkerligen hört och sett en hel del via ditt jobb genom åren?
– Ja, absolut. Jag har nytta av mina yrkeserfarenheter som psykolog både när jag skriver och när jag gör research. Jag gör till exempel alltid grundliga psykologiska analyser av mina karaktärer innan jag sätter igång med skrivandet. Jag funderar mycket över hur folk är och beter sig och varför de är som de är och gör som de gör.
Sex är en viktig ingrediens i många romance-böcker. Även i dina. Hur är det att skriva om sex, lätt eller svårt?
– Sexscenerna är absolut svårast. De partierna tar längst tid att skriva. Det krävs verkligen att man går in i sig själv för att de ska bli bra. Och det blir förstås utlämnande. Det får inte gå på autopilot när man skriver dem och det får inte bli töntigt eller sliskigt.
Nu har vi ju slagit fast att de flesta som skriver i romance - genren är kvinnor. Men nog måste det väl finnas undantag. Skulle inte en klassiker som exempelvis Gustave Flauberts "Madame B ovary" kunna klassas som romance ? Vad tycker du?
– En romance måste bestå av två saker: en central kärlekshistoria och ett lyckligt slut.
– Om Madame Bovary kan man läsa att "hon väver en väv av skulder och lögner som till slut kväver henne varefter hon begår självmord med hjälp av arsenik”. Jag skulle säga att Madame Bovary är antitesen till Romance. Väldigt kvinnofientlig, dessutom. Som det gärna blir när manliga genier ska skildra kärlek.
Slutligen. Vilka är de tre bästa romance-böckerna genom tiderna i ditt tycke?
– Det är nästan omöjligt att välja tre favoritböcker, och de finns bara på engelska. Men okej.
– 1. Joanna Bourne , "Spymaster´s lady". Genialisk berättarröst. 2. Kristan Higgins, "Perfect Match", underbart humoristiskt om barnlängtan. 3. Eloisa James, "Three Weeks with Lady X", en intelligent och rolig bok och med en briljant brevväxling som bonus.