Det menar författaren Ninni Schulman som är aktuell med sin fjärde roman om lokalredaktören Magdalena Hansson och poliserna Christer Berglund och Petra Wilander i Hagfors. "Vår egen lilla hemlighet" lyder titeln.
– Egentligen tycker jag inte att jag skriver så mycket om brott och våld. Jag lägger mer krut på psykologi. Jag intresserar mig mycket för varför vi är som vi är och varför vi gör som vi gör.
– Min uppfattning är att det finns ondska i alla, det vill säga – alla har både ont och gott i sig. Och alla har vi våra hemligheter.
Vad gör en bra deckare, enligt dig? Det vill säga vilka ingredienser och byggstenar måste finnas för att du ska vilja fortsätta läsa?
– Trovärdiga karaktärer. Bland det absolut viktigaste är att karaktärerna engagerar. En hemlighet är att låta dem ha både bra och dåliga sidor och egenskaper. De måste kunna göra fel ibland, och rätt ibland. Det tråkigaste som finns är ju att läsa om supersnygga, supersmarta människor i superhäftiga miljöer.
– Det ska skava lite grand. Kantstötta människor är mer intressanta att bekanta sig med än de som aldrig gör något fel, enligt mig.
– Språket måste också vara bra förstås. Klyschor har jag svårt för.
Hur kommer det sig att du just valde deckarromanens form för ditt skrivande?
– Jag började faktiskt att skriva andra slags texter men körde ideligen fast. Jag var väldigt förtjust i att laborera med språket och att skriva snyggt och drömde om fina recensioner.
– Men så småningom, efter uppmuntran från en förlagsredaktör, började jag skriva på ett mer rakt och enkelt sätt. Jag kom underfund med att jag skulle kunna skriva spännande berättelser men ändå om sådant som intresserar och engagerar mig. Språket behövde inte vara så avancerat.
– På så vis lurade jag mig själv lite grand att komma igång med skrivandet. I stället för att lägga oändligt mycket tid på en enda mening siktade jag in mig på spänningselementet. På så vis blev det enklare och roligare att skriva. Jag tycker fortfarande att det är kul att experimentera och verkligen jobba med språket men de där ambitionerna jag inledningsvis hade gjorde att det låste sig för mig.
Nu har du skrivit fyra böcker som utspelar sig Hagfors med omnejd. Kommer det fler?
– Ja, jag håller på med den femte boken i serien och planerar för ytterligare några efter den. Jag har en hel del idéer.
Tröttnar du inte på att umgås med seriens huvudpersoner?
– Nej, det gör jag inte. Jag gillar att hänga med dem och de är ju sinsemellan väldigt olika. Däremot kan jag bli trött på att befinna mig i Hagfors. Det är ju en relativt liten ort och det kan kännas begränsande.
Ninni Schulman och huvudkaraktären Magdalena Hansson har faktiskt både ett och annat gemensamt.
Schulman jobbade som journalist under flera år innan hennes författardrömmar gick i uppfyllelse. Och alltsammans började i Hagfors där hennes detektivromaner nu utspelar sig.
– Jag hade mitt första journalistjobb i Hagfors där Magdalena också jobbar. Det var som lokalredaktör på Värmlands Folkblad.
Sedan länge bor och arbetar dock Ninni – som växte upp i Lesjöfors i östra Värmland (fyra mil från Hagfors) – i Stockholm.
Huvudpersonen Magdalena har gjort en liknande resa men valt att återvända till sina värmländska rötter för att få lite lugn och ro omkring sig. Så värst lugn verkar dock inte den nya tillvaron, i den gamla hemorten, bli.
Har du själv lekt med tanken på att återvända till hemtrakterna, precis som Magdalena?
– Ja det har jag, men inte nu längre. I stället har jag låtit Magdalena göra den erfarenheten. Så på sätt och vis fick jag prova ändå, genom henne. Lite som "Sliding doors" ...
– Jag sökte och fick ett jobb på Värmlands Folkblad i Hagfors för ungefär tio år sedan. Jag skulle ha jobbat som gruppchef med ansvar för lokalredaktionerna i Nordvärmland. Då bodde jag och min dåvarande man med två små barn och en hund i en liten etta på 30 kvadrat i Stockholm. Vi pratade om vad man kunde få för slags bostad för pengarna i Värmland kontra Stockholm. Det var nära att vi flyttade men jag tackade nej till jobbet till slut. Och det var nog bra, i synnerhet som allt fler lokalredaktioner läggs ner. Jag tror också att jag hade tröttnat efter ett par år. Jag är ganska rastlös nämligen. Vi hade kanske stått där med ett hus som vi inte fått sålt.
Hur är det att skriva om en plats man känner så väl till?
– På sätt och vis är det ju väldigt enkelt när man kan miljöerna utan och innan. Men man kan också oroa sig lite för att begå misstag. Det är hela tiden en avvägning hur exakt man ska vara i beskrivningarna. Allt måste inte stämma överens med verkligheten. Jag tycker att man kan få laborera en del. Man kan till exempel få lägga till ett hus på en gata och så vidare. Om det ska utspela sig något hemskt i en lokal så ska byggnaden jag beskriver inte gå att förväxla med ett hus som finns i verkligheten, till exempel.
Har din syn på Hagfors förändrats sedan du började skriva om orten?
– Ja, jag har fått en varmare känsla för Värmland överlag. När jag växte upp i Lesjöfors, i grannkommunen, tyckte jag att det var jobbigt med den sociala kontrollen som är vanlig på landsbygden. Jag ville sticka från Värmland så fort som möjligt och aldrig mer återvända. Så kände jag i tonåren. Men nu har jag fått ett annat perspektiv. Jag följer utvecklingen i de värmländska glesbygdskommunerna med stort intresse. Distansen var nödvändig för att jag skulle kunna skriva om min hembygd.
– En viktig poäng med de böcker jag skrivit hittills har just varit att försöka sätta ljus på tillvaron i glesbygdssverige och villkoren för dem som väljer att bo kvar på orter där avfolkningen är stor.
– Jag oroade mig lite grand, inför släppet av första boken ("Flickan med snö i håret"), över hur invånarna i Hagfors skulle reagera på vad jag skrivit. Jag var rädd att folk skulle ta illa vid sig av det jag skrev, att de skulle tycka att jag förlöjligade dem och deras samhälle eller så. Det är ju knappast någon idyll jag beskriver.
Oron var dock obefogad kan Ninni konstatera i efterhand.
– De ortsbor jag pratat med verkar älska böckerna. De förstår att jag på riktigt bryr mig om utvecklingen i glesbygden. Jag tar upp teman som berör och engagerar dem som bor där. Många kan känna igen sig i det jag skrivit. Jag tror också att invånarna är lite stolta och känner att kommunen blivit sedd tack vare böckerna.