Huvudpersonen heter Karl och är uppvuxen i den småländska lilla staden vid vattnet.
– Västervik är en viktig plats för honom. Dit återvänder han när det blir lite för mycket med allt i livet, berättar författaren.
Karls föräldrar bor kvar i staden, på Slöjdgatan närmare bestämt, och de är alltid redo att välkomna sonen. På spisen puttrar kok-kaffet, och Karls gamla pojkrum står kvar som han lämnade det.
Huvudpersonen Karl har fått låna ett och annat drag från författaren själv. Precis som Ingemar Andersson arbetar även Karl som präst. Men det är också mycket som skiljer dem åt, betonar Ingemar.
I "En viskning till en död vän" har Karls bästa vän blivit mördad och berättelsen tar sin början när vännen ska begravas.
Karl vill naturligtvis ha svar på varför det som skedde skedde och vem som ligger bakom mordet. Sökandet efter svaren för honom in på vådliga vägar.
Läsaren får också följa Karl i hans dagliga arbete med dop, vigslar, konfirmationsläger, allhelgonagudstjänster, själavårdssamtal, påsknattsmässa och mycket annat.
Man får även inblick i Karls relation till sin frånskilda hustru och deras gemensamma barn. Liksom till arbetskamraterna och till bästa vännens änka och barn.
När läsaren möter Karl har han varit frånskild i sju års tid och har en problematisk relation till sina tonårsdöttrar och till exfrun.
– Man kan nog säga att han jobbat sönder sitt äktenskap. Som ung präst gick han fullständigt upp i sitt arbete, jobbade jämt och var ständigt tillgänglig för församlingsmedlemmarna. Nu är han lite ensam och olycklig, men det är ingen sorglig historia för det, säger Ingemar.
Så hur var det då med Ingemar Anderssons egen Västervikskoppling?
– Min morfar Selim Karlsson bodde i Västervik. Just på Slöjdgatan. Han drev café på Kulbacken, där Saltmagasinet finns i dag.
– Jag tillbringade många somrar hos min morfar som barn och återvänder fortfarande till Småland emellanåt. I somras var jag i Västervik för att göra lite mer grundlig research inför utgivningen av boken. Jag ville försäkra mig om att det jag skrivit och beskrivit rörande Västervik var korrekt, säger han.
– Boken är lite drygt tvåhundra sidor lång och det är bara ungefär tio sidor som utspelar sig i Västervik. Men det är nog en någorlunda autentisk skildring av miljön. Staden är som sagt en mycket viktig plats för Karl, en oas. Kanske möter han en ny kärlek i Västervik, men det talar jag inte om. Inte heller avslöjar jag om slutet är lyckligt eller ej.
Exakt under vilka år som morfar Selim drev det där caféet är Ingemar osäker på.
– Min mor lever inte längre så jag har ingen att fråga. Men på femtiotalet och säkert delar av sextiotalet fanns det. Jag minns hur spännande det var att besöka museet och springa bort till de två gamla skeppskanonerna som står en bit bort på berget. Därifrån såg man ut över det gamla tändsticksfabriksområdet. Där arbetade en annan släkting som vi också hälsade på.
Man kan förstås undra hur det kom sig att prästen Ingemar började skriva spänningsromaner.
– Jag började faktiskt skriva fiktion i samband med att jag gick en chefsutbildning. Vi jobbade mycket med så kallade "case" och skulle skapa olika personligheter och scenarion. I samband med detta upptäckte jag hur roligt det var att skriva. Jag skrev så snart jag hade en ledig stund och snart hade jag skrivit min första roman "Det förflutnas skuggor". Den brukar beskrivas som en psykologisk thriller. "En viskning till en död vän" är min andra roman.
– Fortfarande skriver jag på kvällar och lediga stunder. Det är skönt att få kliva in i en annan värld. Det enkla svaret på varför det blev just spänningslitteratur är nog helt enkelt för att jag tycker att det är kul.