I våras flyttade hon från skånska Bjärebygden till småländska Mörtfors.
En flytt är alltid en flytt, en ganska påfrestande och stor sak för många samtidigt som den kan ge förväntansfulla fjärilar i magen.
Men flytten från Skåne till Småland var nog ändå en relativt liten sak i jämförelse med den flytt hon företog för 16 år sedan, när hon lämnade Italien för att bosätta sig i Sverige och Stockholm.
– Jag är uppvuxen i Kenya, Sydafrika, Etiopien och Italien, berättar Louise Dorph.
Hennes mamma arbetade under Louises uppväxt som ambassadör inom UD och FN och pappa var läkare. Familjen flyttade med jämna mellanrum beroende på var mamma Birgitta blev stationerad.
Louise gick i engelskspråkiga internationella skolor, och hemma talades det både svenska och engelska.
– Jag är lika bekväm med båda språken, förklarar hon.
Det är en solig dag i början av december när VT hälsar på i Mörtfors. Utanför Louises ateljéfönster forsar Marströmmen fram och åstadkommer hypnotiserande mönster och virvlar.
Det var i mars månad som Louise flyttade hit efter att under ett besök i byn ha förälskat sig i det gula gamla huset som så lägligt visade sig vara till salu.
– Det byggdes 1860, berättar Louise medan hon visar runt.
Ett av rummen hyr hon ut, året om. Hittills har hon haft besök av såväl vandrare som bröllopspar som velat tillbringa bröllopsnatten i det själfulla och vackra gamla huset.
– Jag vill att fler än jag ska få chans att njuta av den här fina miljön, säger Louise.
Till vardags tillbringar hon en stor del av sin tid i ateljén. Hon är konstnär på heltid, välutbildad. Faktum är att hon faktiskt har två långa utbildningar bakom sig. Först studerade hon fem intensiva år på Konstfack, därefter vidareutbildade hon sig till arkitekt vid Stockholms och Lunds universitet.
– Det optimala vore om det gick att kombinera båda yrkena och få jobba med båda delarna, säger hon.
Just nu är hennes fokus ändå konsten, och då i synnerhet måleriet.
Vardagsliv, familjeliv och ja – helt enkelt vardagsföreteelser. Sådant omvandlar Louise Dorph till konst.
Hon jobbar med rena färgfält som är strikt avgränsade från varandra. Färgerna är dova och motiven utgörs ofta av människor och just deras sysslor, många gånger högst triviala sådana – åtminstone till synes.
Det kan handla om att hänga tvätt, eller klippa gräset.
Hon plockar fram och visar mig sin lilla ”skattkista”, en träask full med fotografier. Många är gamla bilder, från barndomens Afrika. Vissa är ögonblicksbilder från familjegården i Skåne. Några är nytagna, av henne själv.
Hon fotograferar mycket med sin kompaktkamera som alltid packas med i väskan.
– Jag tycker om att distansera mig ibland bakom kameran och bli en iakttagare.
Fotografierna får henne att komma igång. De fungerar som inspirationskälla, förklarar Louise.
Förra året återvände hon till Sydafrika. Den här gången som ”backpacker”.
– Jag reste runt men hade också tillgång till en ateljé i Kapstaden under tre månaders tid. Det var då jag drog upp formatet och började måla större än tidigare.
– Jag började också fundera på om jag kanske är på väg mot ett mer abstrakt uttryck. Vi får se ..., säger hon.
Färgskalorna hon använder känns på något diffust sätt ganska osvenska. Det är inte färger man känner igen från den svenska naturen.
Efter en stund trillar polletten ner. Det är förstås ett sydafrikanskt ljus hon söker, färger från det sydafrikanska landskapet.
– Jo, bekräftar hon. De färgerna sitter som i ryggmärgen.
– Jag fann min stil när jag jobbade som mest intensivt på konsthögskolan. Under utbildningen fick vi verkligen chans att ifrågasätta och bena ut saker och ting och vi fick prova på alla möjliga tekniker. Jag ägnade mig en del även åt screentryck och gick en kurs i muralmåleri under utbildningens gång. Screentryck kan jag absolut se mig själv arbeta mer med framöver, säger Louise Dorph.
Så här beskrev hon själv sitt måleri, i samband med att hon medverkade på Liljevalchs vårsalong 2013:
”Mitt måleri har blivit en tydlig egen och konsekvent stil. I grunden finns en stark känsla för figurationen, men jag vill driva reduktionen så långt att bilderna närmar sig det rent abstrakta, en ´color-map-mind-field´. De olika färgfälten hålls tydligt avgränsade från varandra, utan minsta tendens att flyta samman. Stilen jag funnit kan väcka associationer till harmoni eller melankoli”.
Snart ställer Louise Dorph ut i Vimmerby konsthall..