Angélique Kidjo: "I Afrika är musiken allt"

Just nu befinner hon sig i Paris under en pågående turné. Nyss var hon i Hamburg där hon satte samman en fyradagarsfestival med unga kvinnliga artister från en rad afrikanska länder. På samma sätt som hon själv en gång jobbade med äldre musiker arbetar hon nu med yngre talanger.

I slutet av maj uppträder hon på Uppsala Konsert och Kongress och i samband med den tar hon också emot Polarpriset.

– Jag kände till det, men det var en överraskning, säger hon och beskriver Polarpriset som ett slags motsvarighet till Nobelpriset i litteratur.

– Jag är kämpar fortfarande med att ta det i beaktning. Jag är musiker och jag tror på musikens makt att erbjuda en annan väg till kommunikation och styrka. Musiken har alltid stått i centrum i mitt liv. I Afrika är musiken allt, det finns musik för varje tillfälle. I västerländsk kultur har inte musiken längre samma mening även om den finns i samma form.

Angélique Kidjo är bosatt i New York, men föddes och växte upp i en musiker- och teaterfamilj i västafrikanska Benin. Som 20-åring hon slog igenom med sin första skiva i hemlandet, och lyckades tack vare ett hängivet fan på flygplatsen fly diktaturen i början på 1980-talet för att ta sig till Paris för musikstudier i jazz. En av lärarna blev så imponerad av hennes förmåga att memorera musik att han vägrade undervisa henne i notskrift av rädsla för att skada hennes musikminne.

– Jag vet ingen afrikansk skola där man lär sig skriva noter, man växer upp och sjunger hela tiden, jag sjöng innan jag talade, säger hon och berättar att hon numera tar hjälp av telefonen för att komma ihåg de nya melodier och rytmer som hon komponerar.

En femte Grammy

1994 fick hon en världshit med den egna låten "Agolo". Titeln betyder "please" och texten handlar om vikten av att vara uppmärksam mot Moder Jord. Tematiken går igen på hennes senaste album, "Mother Nature" som i fjol gav henne en femte Grammy och där hon samarbetar med bland andra den nigerianske artisten Burna Boy.

– Jag har talat om naturen så länge som jag kan minnas, min "grandmother" var healer, hon hade mer respekt för jorden än någon annan människa jag träffat. Hon sade alltid att vi är naturens fiender eftersom vi inte tar hand om den.

Även när hon 2018 gjorde en hyllad tolkning av Talking Heads ikoniska album "Remain in light" lät musiken som hennes egen. I den finns "zilin", en rytm som hon tillskriver Benins historiska kvinnliga krigare – amasonerna – och den musik som de försökte stärka sig själva med inför strider. Men redan under uppväxten lyssnade hon på musik från hela världen.

– Det enda sättet för mig att förstå den var att gå tillbaka till min traditionella musik, jag kunde alltid känna den där. Jag har alltid hittat en förbindelse till den, jag förstod att musiken inte var utanför min värld utan en del av den.

Inspirationens språk

I sin musik växlar hon både mellan stilar och språk: de västafrikanska språken yoruba, fon och goun men också franska och engelska.

– Jag blandar alla språk! När inspirationen kommer låter jag den komma på det språk som den vill.

Även om hon fått sina Grammypriser för årets bästa album i "världsmusik" är det ingen kategori som hon använder själv.

– Om vi slutar placera in musiken i olika fack kommer vi att se en annan mänsklighet, vi sjunger och vi har samma behov. Vi kommer till den här planeten med en begåvning som vi behöver använda för att tjäna alla.