Dag Jonasson, musikbibliotekarie i Västervik, har följt artisten sedan tidigt 70-tal:
– Han var en fantastisk sångare och en artist som aldrig stagnerade. Han experimenterade ständigt. Men han experimenterade inte för experimenterandets skull. Det fanns själ och hjärta i allt han gjorde.
– Han var också en mästare på att byta roller. Han gick ju in i olika personas, tog sig an olika stilar och gjorde något eget och unikt av det. Han var orädd och ville framåt nästan hela tiden. Bowie insåg tidigt vikten av att koppla ihop det visuella intrycket med musiken.
Inte mindre än 25 studioalbum hann han släppa under drygt fem decennier. Vilka är de bästa enligt dig?
– Jag är mest förtjust i de album där han verkligen tagit ut svängarna. Några favoriter är The rise and fall of Ziggy Stardust and the spiders from Mars (1972) och Aladdin Sane (1973). Jag är också mycket förtjust i de tre skivor han gjorde med Tysklandsanknytning. De är delvis Kraftwerk-inspirerade. Det tog några lyssningar innan jag riktigt "fattade" dem men de har hängt med sedan dess, det vill säga sedan 70-talet. Jag lyssnar fortfarande på dem. "Low" (från 1977) är den första i trilogin.
– Soundet är otäckt ödsligt och vackert på samma gång, några av låtarna är "vanliga", andra är instrumentala.
När och hur upptäckte du själv Bowie?
– Jag påverekades av en kompis som var väldigt intresserad av honom, framför allt som han då (i mitten av 70-talet) låg med flera album på musiklistorna i England samtidigt.
– 1976 besökte jag min första och enda konsert med Bowie. Det märktes att han ju hade en bakgrund från teatern. Han hade utbildat sig till mimartist bland annat, och de färdigheterna använde han sig av då. Han skapade en illusion av att det fanns en glasvägg mellan honom och publiken. Det var en häftig show.
– Tillsammans med Velvet Underground, Patti Smith och Rolling Stones kom han att bli en av mina största idoler som jag alltid återvänder till.
– David Bowie uppfann inte någon egen genre direkt men han satte en egen prägel på allt han gjorde. Vissa låtar är enkla, andra är märkvärdigt uppbyggda och framför allt är de väldigt olika varandra.
– Speciellt med Bowie är att han så att säga börjat om från början varje gång, inför varje nytt album. Det är både modigt och sympatiskt tycker jag.
Vem/Vilka har David Bowie influerats av?
– Med tanke på hans tvära kast i skapandet, är det svårt att peka ut några enstaka namn. Han hyllar till exempel flera av sin ungdoms hjältar på cover-albumet Pin Ups (1973). Skramlig engelsk rhythm 'n' blues. Men en förebild som var viktig för hans tidiga utveckling är givetvis Velvet Underground med Lou Reed i spetsen. Bowies låt Queen Bitch från det klassiska albumet Hunky Dory (1971) är nästan mera Lou Reed än Lou Reed själv.
Har du gillat allt han gjort?
– Nja. Det var några skivor på 80-talet som jag blev lite besviken på, Let's Dance (från 1983) till exempel. Man hade liksom blivit van vid att han hela tiden överträffade sig själv, och den skivan var lite för mainstream tyckte jag. Men då fick han å andra sidan en ny, bredare, publik och fanskara.
Hårdrock, elektronisk musik, soul och så vidare. David Bowie har laborerat med många genrer. På senaste plattan "Blackstar" har han samarbetat med en jazzkvartett.
Har du hunnit lyssna på den skivan?
– Nej, inte än. Men den har blivit väl emottagen av kritikerna vilket gläder mig. Det betyder att det blev en värdig avslutning på en lång och framgångsrik musikkarriär.