Jan Lundgren har i höst och vinter åkt runt i Sverige med en soloturné i samband med att han själv fyller 50 år. På söndagen var det Västerviks tur att få uppleva den internationellt välkände jazzpianistens tekniska briljans och musikantiska sinne. Under söndagskvällen blandade han såväl klassiska jazzlåtar, egna kompositioner med ett antal fantasieggande improvisationer från pianot.
Konserten blev också lite av en sammanfattning av artistens karriär så här mitt i livet. Mellan de olika musikstyckena bjöd han på intressanta och underhållande berättelser från sitt liv. Han tackade till exempel sin gamle tyske pianolärare i Ronneby som gav honom i läxa att köpa en skiva med Oscar Petersons trio. Det blev kärlek från första ögonkontakt, berättade Jan Lundgren, för publiken och jazzen tog över hans liv.
Jan Lundgren spelade också musik av artister som han själv har samarbetat flitigt med genom åren, till exempel Bengt Hallbergs vemodiga Autumn Walk, en av konsertens höjdpunkter. Pianisten nämnde också Arne Domnerus, Georg Riedel och Putte Wickman som viktiga musikaliska partners genom åren.
Huvudtemat för konserten var egentligen improvisation, en av jazzens viktigaste grundpelare. Enligt pianisten själv, så går det faktiskt att improvisera vad som helst, allt ifrån ett klassiskt stycke, till folkmusik, barnvisor och kända jazzlåtar. Jan Lundgren visade även själv att detta i allra högsta grad stämmer, när han t ex improviserade låten Fly me to the Moon. Först framförde han den som ett stycke från barocken, för att sedan ge den en jazzigare prägel och därefter avsluta med en trolla fram en touch av Frank Sinatra. Han vävde dessutom senare under konserten på ett mycket skickligt sätt ihop några kända svenska folkvisor till ett läckert improvisatoriskt arrangemang i Jan Johanssons anda.
Bäst av allt, tycker i alla fall jag personligen, var hans läckra improvisation av den berömda förstasatsen i Mozarts pianosonat i A-dur. Det berömda temat som inleder sonaten fick efterhand en jazzig klang, men så avslutade pianisten med att elegant föra oss tillbaka till Mozarts 1700-talsvärld.
Jan Lundgren är dessutom en ytterst njutbar pianist att lyssna till. Tekniskt perfekt, men samtidigt med en mjuk och elegant klang. Det blev en mycket minnesvärd eftermiddag på Gränsö slott. En konsert som åtminstone kommer att leva i mitt minne väldigt länge.