Dödsmetallen är på väg tillbaka. Det sa åtminstone Per Sinding Larsen i ett kulturinslag i SVT häromdagen och då måste det ju vara sant. I raden av dödsmetallband som fått nytt liv kommer den breda massan att i huvudsak nämna At The Gates som bildades i Göteborg i början på 90-talet och som nu släpper en ny skiva efter lång tystnad. Det påstås att de ska ha uppfunnit själva genren dödsmetall. Det är säkert sant, jag vet inte. En sak är i alla fall säker, nämligen att västkusten har en närmast ofattbar förmåga att fostra dödsmetallare och dödsmetallband. Bandet, vars musik just nu går varm i mina hörlurar, är inget undantag.
Ashes And Rain heter bandet.
In Cold Remembrance heter deras platta.
Och järnspikar så bra de är. Ja, jag skrev ”järnspikar”. Släpp det nu.
Om man som jag inte är någon superexpert på dödsmetall, men lite nyfiken av sig, tycker jag att man ska leta upp Ashes And Rain i askan av alla band som av någon anledning fått nytt liv i ett Sverige som försökt glömma hur hård musik ska låta.
Jag kan själv tycka att mycket av den dödsmetallmusik som finns att tillgå blir lite enformig i längden. Därmed inte sagt att musikerna bakom musiken inte är skickliga. Tvärtom. Hur som helst, ”In Cold Remembrance” ger mig något utöver det vanliga. De bjuder på en lekfullhet och ett innovativt skapande långt från tristess och hörselskador. De blandar de lågt (tonmässigt alltså) distade gitarrerna med melodiösa slingor och dödsmetallvrål med fullt hörbar sång. De snabba och hårda partierna i låtarna varvas med långsamma och utdragna mellanspel för att sedan explodera igen.
Jag säger inte att de gör dödsmetallen folklig (tack och lov), musiken är fortfarande mörk som natten och den kommer inte passa alla, men de gör den på sitt eget sätt, lite mera mainstream, men bara lite.
Jag har ingen aning om det är bandets avsikt att locka över oss dödliga till den dödsmetallmörka sidan, troligen inte, men om de får över en och annan på sin sida så får de väl helt enkelt leva med det.Betyg: 4 (av 5 möjliga)