Det är i år 150 år sedan Jean Sibelius föddes , så det var därför passande att orkestern under Nils-Inge Anderssons ledning framförde två stycken av kompositören, Alla marcia ur Kareliasviten och hans Romance. Även om stråkklangen lät något svajig i början, så visade musikerna fin känsla för den finske mästarens tonspråk. Dessutom satt blåsarinsatserna precis så bra som de skulle.
Sopranan Sara Andersson sjöng också på ett innerligt och vackert sätt Wilhelm Peterson-Bergers Visa i svensk folkton och Solvejgs sang ur Griegs Peer Gynt.
I övrigt var det som sagt Lars-Erik Larssons två mest populära verk som stod i centrum. Att det här var musik som engagerade musikerna rådde det ingen tvekan om. Stråkklangen glödde intensivt i Pastoralsviten och den vackra romansen framfördes med känsla. Dock kanske balansen ibland brast något mellan orkesterns olika instrumentgrupper.
Det stora huvudnumret var givetvis Lars-Erik Larssons Förklädd Gud, ett av de mest populära och oftast spelade verken i Sverige. Den här lyriska sviten för orkester, kör, två solister och recitatör uruppfördes 1940, bara några dagar innan Tyskland anföll Norge och Danmark. Dikterna är skrivna av Hjalmar Gullberg och ingår i hans verk Kärlek i tjugonde seklet. Antinazisten Gullberg tog tydligt ställning för de svaga och de enkla människorna i dikterna som ingår i Förklädd Gud, vilket gör verket lika aktuellt än i dag, med tanke på rasistdådet i Trollhättan och på de brinnande flyktingförläggningarna runt om i vårt land.
Förklädd Gud kräver fullt engagemang från samtliga medverkande, annars kan musiken låta lite för präkigt, stelt, svensk. Det fanns definitivt ingen risk för det i lördags, när Bo Ingelberg framförde verket. Stråkklangen var bred, varm och fyllig. Samtliga träblåssolon imponerade, inte minst i den vackra, stillsamma avslutningen av andantet.
Förklädd Gud står ändå och faller rätt mycket med kören och solisterna. I det här fallet fanns inget att klaga på utan entusiasmen och kraften hos kören var väldigt imponerande. Sopranen Sara Andersson och barytonen Linus Börjesson sjöng också sina partier med inlevelse. Recitationen från skådespelaren Claes Ljungmark hade också en perfekt balans mellan allvar och inlevelse.