Marcus Torén är till vardags organist i Solna församling, men han är också verksam som lärare vid Geijerskolans kantorsutbildning. Han ger dessutom konserter flitigt såväl i Sverige som utomlands. Han har bland annat spelat i Nidarosdomen i Trondheim och i St Sulpice, Paris. Ett flertal skivinspelningar på olika bolag har det också hunnit att bli under karriären.
Orgeln i Lofta kyrka är heller ingen nykomling. Klangen tilltalar honom och han hade dess specifika drag i tankarna när programmet skulle fastställas.
– Det är ett fint instrument från den senare delen av 1800-talet. Den renoverades för ett tjugotal år sedan och klangen har en fin helhet. Det går att spela en mycket varierad repertoar på den, berättade han själv före konserten.
Den franske barockkompositören Louis Marchands Dialogue i C-dur inledde konserten. Han var en av sin tids främste organister, vilket också märktes i det här virtuosa och storslagna stycket. Därefter följde två verk av Johann Sebastian Bach. En av de mest kända och innerligaste koralerna överhuvudtaget, Nun kommt der Heiden Heiland, som Bach bearbetat flera gånger i olika sammanhang, framfördes först. Därefter kom Bachs Preludium och fuga i C-dur, där Marcus Torén inte bara visade upp sin skicklighet att hänga med i kompositörens kontrapunktiska svängar, utan även gav musiken en klarhet och fräschör, långt bort från det bombastiska.
Två svenska kompositörer fanns också representerade. Otto Olsson är den viktigaste gestalten när det gäller orgelmusik i Sverige, och av honom fick publiken höra tre miniatyrer. Dessutom framfördes Erland von Kochs Cantilena e vivo, folkmusikinspirerat och ibland psalmliknande i uttrycket. Verket avslutades med en fartfylld sista del i neoklassicistisk tappning.
Den mest underhållande musiken under konserten stod den svenskättade amerikanske kompositören Leroy Anderson för. Medryckande musik, med glimten i ögat, snyggt transkriberad till orgel. Därefter fick Marcus Thorén återigen visa sig på styva linan, när han framförde Charles-Marie Widors intrikata scherzo från kompositörens fjärde orgelsymfoni, som kändes lika luftigt att lyssna på som ett stycke av Mendelssohn.
Konserten avslutades med tysken Hermann Schroeder. Publiken bjöds på fyra satser ur hans Kleine Präludien och Intermezzi. Musik från 1930-talet med ett modernare uttryck, men också med rötterna i den medeltida gregorianska musiken.