Vi träffas för en pratstund hemma i Angelas kök i Västralund. Runt våra ben trippar energiknippet Stella, en jack russel terrier på tio månader.
– Hon är som jag. Har massor av energi en stund och sedan tar det tvärstopp, säger Angela skämtsamt.
Angela Pinios Nyberg har dansat sedan unga år. I Västervik, där hon växte upp, dansade hon bland annat för Wanja Frykdahl, Annika Sundberg och Johanna Rönnlund.
Senare har hon utbildat sig i dans på Lunnevads folkhögskola utanför Linköping och på Kulturama i Stockholm. Utöver det har hon tagit intensivkurser för dansare och koreografer både i Sverige och utomlands (bland annat för Shane Sparks från tv-programmet "So you think you can dance").
– För mig betyder dansen att jag får utlopp för min kreativa ådra och för min energi. Jag älskar att skapa och dansen är ett skönt sätt att uttrycka sig på, säger Angela.
– Den kan även ha en terapeutisk inverkan, menar hon.
– Att dansa är välgörande både för kroppen och psyket.
Men att hon blev danspedagog till yrket var nog mer eller mindre en slump.
Året var 2005. Angelas gamla danslärare Annika Sundberg som var lärare på den numera nedlagda dansestet-linjen vid Västerviks gymnasium skulle ha friår. Jakten på en lämplig vikarie inleddes och Annika kom att tänka på sin före detta elev Angela Pinios Nyberg som just avslutat sina studier på Lunnevads folkhögskola. Angela, som ännu inte hunnit planera in något annat, hoppade på vikariatet och insåg ganska snart att detta helt klart var något för henne.
Så när en deltidstjänst, med samma funktion, blev ledig på Kulturskolan i Västervik några år senare var hon snabb med att lämna in sin ansökan.
Det hela gick vägen och nu har hon haft sin tjänst i fem och ett halvt år. Numera är hon anställd på heltid. I arbetsuppgifterna ingår att undervisa barn och ungdomar, från nio år upp till gymnasieåldern, i dans. Dessutom har hon ett par klasser öppna för vuxna elever, alltså icke skolungdomar.
– Det absolut bästa med mitt arbete är att se eleverna utvecklas, både som dansare och personer. Jag får ju ofta följa dem under lång tid. Det är häftigt att se när de börjar öppna sig, hitta sig själva och sitt uttryck. De kan börja som blyga, försiktiga, småtjejer som sakta men säkert utvecklas till "amazonkvinnor".
Fortfarande är det mest flickor som anmäler sig till Kulturskolans dansklasser. Angela berättar att hon provat att ta till lite olika knep för att också få fler killar att vilja, och våga, anmäla sig.
– Ett tag testade jag att ha några renodlade killgrupper. Men jag lade ganska snart ner det. Jag tror inte riktigt på det där att skilja killar och tjejer åt. Inte när det handlar om dans. Det är mycket bättre med blandade grupper tycker jag.
Vad är svårast med ditt jobb? Det vill säga, vilken är den största utmaningen?
– Det är att se alla och kunna hjälpa alla. Och att göra det på rätt sätt. Utan att skrämma bort. Man kan ju känna sig ganska utsatt när man dansar. Det är lätt att ge kritik till dem som blivit riktigt duktiga. I det läget kan man som lärare vara ganska hård. De vet då som regel att de är duktiga. Samtidigt vill de så gärna utvecklas och är därför mottagliga för kritik och synpunkter från läraren.
– Men det kan vara känsligt i början. De som är blyga och osäkra vill helst vara "osynliga". Då gäller det att försöka smyga in hjälpen, säger Angela.
Utöver dansen och arbetet lägger Angela mycket tid och energi på hemmet och djuren (hunden Stella och katterna Ozzy och Zorro). För ett par år sedan blev hon och maken Stefan ägare till sitt lilla trähus i Västralund. Huset har nära nog totalrenoverats invändigt. På det stora hela har det varit ett kärt bestyr.
Angela gillar att tapetsera, inreda, möblera och möblera om.
– Jag ändrar ganska ofta på saker här hemma. Det behöver inte vara några stora saker. Det kan räcka med att byta plats på en möbel. Det är uppiggande.
När Angela och Stefan gifte sig för tre år sedan var det till Grekland de styrde kosan för att fira sitt bröllop. Närmare bestämt till Santorini.
– Min pappa är från Grekland och han flyttade nyligen tillbaka dit efter många år i Sverige, berättar Angela.
– Grekland är mitt andra hemland och jag saknar det när jag inte varit där på ett tag. Jag försöker att åka så ofta jag kan. Nu bor ju pappa där så då blir det säkert lite mer regelbundet framöver.