Efter årsskiftet i januari börjar han blogga på vt.se. På bloggen delar han med sig av sina dikter, och ibland även av sina tankar kring texterna och det kreativa skrivandet.
De flesta är nog bekanta med Carl-Henrik Fernandi som saxofonist i första hand. Men faktum är att han ganska länge använt sig även av poesi under sina konserter.
– Jag har ofta läst dikter av Tranströmer och andra välkända poeter under mina föreställningar, som ett komplement till musiken, berättar han.
Efter ett tag började han fundera på att kanske försöka sig på att skriva några egna texter också, men det blev inte riktigt av. Det vill säga – inte förrän den där sömnlösa natten inföll för fyra år sedan.
– Jag hade druckit för mycket te och låg klarvaken. Egentligen behövde jag verkligen sova eftersom jag skulle upp tidigt dagen därpå. Till slut gav jag upp och tänkte att jag skulle försöka göra något konstruktivt när jag ändå var vaken.
Ett blankt vitt papper och en penna åkte fram ur byrålådan och Carl-Henrik började skriva. Flödet av ord som då kom på pränt förvånade honom själv.
– Jag skrev verkligen så pennan glödde. Orden kom så snabbt, i en sådan strid ström, att jag hade svårt att hinna med.
– Efteråt visste jag inte vad jag hade skrivit och slängde pappret, säger han.
Dagen efter tog nyfikenheten ändå överhanden och Carl-Henrik plockade upp den hopknycklade lappen ur papperskorgen igen och började läsa.
– Det visade sig faktiskt att det fanns en handling där, en röd tråd.
– Orden berättade om saker jag gått igenom.
Inledningsvis blev skrivandet först och främst som terapi. Men sedan har det utvecklats i fler riktningar.
Om allt går enligt planerna ska Carl-Henrik ge ut en bok med sina dikter i vår. Titeln blir "En sång till livet". I vår släpper han även en skiva med samma namn.
Om allt detta får vi anledning att återkomma till längre fram.