– Till mina syskons förtret och mina föräldrars glädje, säger hon skämtsamt.
Året därpå började hennes formella utbildning. Eftersom det var för tidigt att börja i kommunala musikskolan fick Annelie ta privatlektioner i pianospel.
– Mamma (Barbro Frisk) var mån om att jag skulle lära mig "rätt" från början, säger hon.
– Något alternativ till musiken fanns egentligen inte, kan hon konstatera så här 30-35 år senare.
Att vara barn och växa upp på landsbygden, en bra bit från tätorten, betyder förstås att man måste hitta sina egna nöjen och förströelser. Men det där var alltså inga problem för Annelie.
Så snart hon vaknade på morgonen satte hon sig vid pianot för att spela och direkt hon kom hem från lekis, och så småningom skolan, var det pianot som gällde, minns hon.
– Det blev lite jobbigt ibland för min syster som alltid var tvungen att lyssna till mitt klikande, säger Annelie och skrattar.
Men uppmuntran från föräldrar, lärare, vänner och bekanta gjorde att lusten till instrumentet bara växte sig starkare.
– Musiken var det roligaste jag visste medan jag däremot inte var så road av skolan.
– Hemma hos oss kretsade också allt kring konst och musik. Min pappa (Lennart Frisk, reds anm) var konstnär och båda mina föräldrar intresserade sig för musik.
– För övrigt hade jag många goda vänner alldeles nästgårds. Jag ser min barndom på landet som privilegierad.
I dag arbetar Annelie som kantor i Hallingeberg-Blackstad församling och är därmed verksam i tre kyrkor – utöver Hallingeberg och Blackstad även Ankarsrum.
Hon har – inte bara en utan flera gånger – lyckats dra fulla hus till kyrkan vilket är svårt att låta bli att imponeras över i en tid då kyrkligheten hos svenskarna inte är så där särdeles hög.
– Men jag tror att kyrkan fortfarande på flera sätt spelar en extra viktig roll på landsbygden, inte minst som mötesplats. Min upplevelse är att de som bor här i trakterna uppskattar när det arrangeras något i kyrkan. Uppslutningen är ofta stor.
– Min erfarenhet är också att om man orkar genomföra de idéer man har, och lyssnar på dem man får med sig, kan man få fantastisk respons, säger hon och skiner upp.
Körverksamheten ligger Annelie extra varmt om hjärtat.
– Jag älskar körlivet och vad man kan åstadkomma som grupp, säger hon.
Sammanlagt leder hon fyra körer, två för barn och två för vuxna.
Några gånger per år brukar hon också dra ihop så kallade spontankörer, Popkören på försommaren och Julkören till jul.
Då är amatörer så väl som vana körsångare välkomna att vara med. Ju fler desto bättre. Vid bara ett fåtal tillfällen övar man gemensamt inför en planerad konsert och i övrigt får var och en öva hemma själv, allt efter tid och förmåga.
– Det är häftigt att uppleva resultatet, både för mig som ledare och för körmedlemmarna.
– Det är viktigt att de som hakar på känner sig trygga med att jag vet vad vi kan åstadkomma och hur vi ska nå dit.
I början av sommaren flyttade Annelie med familjen till föräldrahemmet Solberga. Detta efter några år som boende inne i samhället Blackstad.
– Jag trivs med att bo så här lite enskilt. Mitt i skogen så gott som, säger hon.
Under åren på Musikhögskolan, då hon studerade rytmik och piano, bodde hon i Malmö. Och då var längtan efter skogen stark.
– Jag trivdes inte så bra under studietiden i Malmö. Jag kom då närmast från en familjär folkhögskola i Växjö där jag hade stortrivts. Kraven var, i jämförelse, extremt höga på högskolan och jag förlorade glädjen till musiken under en period. Jag lärde mig otroligt mycket, men vi ägnade oss åt ett slags skärskådande av musiken som gjorde att den till viss del förlorade sin mystik, lockelse och charm för mig, säger Annelie och fortsätter:
– Så efter examen tog jag en paus från spelandet och började måla i stället, för att bli glad.
Ganska snart började hon längta efter musiken igen.
– Jag gjorde musikteater tillsammans med en kollega ett tag och vi besökte olika skolor i Malmö med vår föreställning. Det var något helt annat än vad jag sysslat med tidigare och det kändes jätteroligt.
År 2000 var det dags att återvända till Småland. Annelie fick en kantors-tjänst i Vimmerby kommun och maken Roger (saxofonist) började jobba med IT och programmering i Vimmerby. Sedan sex år tillbaka är han IT-ansvarig och lärare i psykologi på Gamleby folkhögskola.
Ungefär vid samma tid tillträdde Annelie sin nuvarande tjänst.
På frågan om lusten till musiken har återvänt svarar hon tveklöst:
– Absolut! För länge sedan.