– Ådran för teater och underhållning fanns förstås där redan från start, säger han.
2014 har varit ett speciellt år för Arne Meijer. I januari, mitt under den intensivaste revyperioden och Västerviksrevyns 20-årsjubileum, fyllde han 70 år. Något som naturligtvis inte gick obemärkt förbi.
I december 2013 fick han ta emot Västerviks kommuns kulturstipendium och för några veckor sedan belönades Västerviksrevyn med en guldmedalj under Revy-SM i Katrineholm.
Som ordförande i Västerviks stadsparksförening kan han också se tillbaka på en fin sommarsäsong i Stadsparken.
– Totalt har 6 000 personer besökt våra olika evenemang i år. Allsångskvällarna har haft särskilt god uppslutning. När Västerviksrevyn hade ansvar för allsångskvällen kom 600 personer.
Men nu är det dags att ta sikte på nästa begivenhet, nämligen nyårsrevyn 2015. Att pausa och njuta segerns frukter verkar inte ligga för Arne Meijer.
– Flera av oss som är gamla i gemet var visserligen lite inne på att sätta punkt efter den tjugonde uppsättningen av Västerviksrevyn. Men nu kan vi verkligen inte sluta! Nu när vi har prisats och fått så mycket uppmuntran, säger han.
Den 21:a nyårsrevyn kommer kort och gott att heta "Det blev 21 oxå".
Arbetet med den är redan i full gång.
– Egentligen är ju arbetet med revyn en ständigt pågående process. Man skriver ner i idéer och sparar tidningsklipp. Brist på uppslag har vi aldrig haft.
Att ha en lokal utgångspunkt är viktigt. Inte sällan tar man fasta på sådant som behandlats i lokaltidningen och i andra medier.
– Politiska utspel liksom speciella händelser i närområdet är tacksamma ämnen.
Men nu backar vi bandet lite grand.
Arne Meijer växte alltså upp i Närke, Örebro och den karaktäristiska dialekten har han bibehållit genom åren.
Bara några år gammal lärde han sig spela dragspel av sin pappa och efter dennes bortgång (då Arne bara var nio år gammal) fortsatte en uppskattad farbror att utbilda honom i hur man trakterar instrumentet. Sång och musik var ett stort intresse liksom sportaktiviteter av olika slag, bland annat handboll, vilket så småningom upptog det mesta av hans tid.
Efter skolåren, och militärtjänstgöringen, provade Arne olika slags jobb. Men när s nickerifabriken där han arbetade under några år lades ner bestämde han sig för att satsa på en akademisk utbildning. Valet föll på Socialhögskolan i Örebro.
– På den tiden kunde man välja mellan två inriktningar, social omsorg eller förvaltning. Jag valde den sistnämnda som bland annat innehöll studier i ekonomi och juridik.
Efter examen fick hans tips om en annons i Kyrkans Tidning. Man sökte en kyrkokamrer till Västervik. Arne kallades till intervju och fick jobbet – till sin egen förvåning, glädje och förskräckelse.
– Min inställning då var väl ungefär "törs man verkligen åka utanför Örebro", säger han skämtsamt.
I november 1979 anlände han till Västervik för att påbörja sin nya tjänst. Det var kallt, ödsligt och blåsigt.
– Jag veckopendlade inledningsvis i väntan på att resten av familjen skulle kunna komma efter. När första veckan var avklarad sa jag till hustrun. "Jag åker aldrig tillbaka till den där hålan". Men visst gjorde jag det.
Och snart förbyttes ogillandet till gillande. Det skulle visa sig att Västervik hade mycket att erbjuda.
Snart var han engagerad i både den lokala handbollsklubben och i en fotbollsförening och kontaktnätet vidgades allt eftersom.
Numera är Arne Meijer i första hand förknippad med Västerviksrevyn.
Hur kom det sig då att han började med revyn?
Jo, efter några år som kyrkokamrer fick han jobbet som föreståndare för Folkets hus (nuvarande Västerviks teater och konferens).
En dag träffade Arne på Krister Mattsson (Smultronboda) och de spexande bröderna Berg från Gamleby, Erik och Ola, och så var planerna på en Västerviksrevy i Folkets hus i rullning.
– Min tanke var att dessa tre själva skulle kunna dra i gång någonting. En revy att sätta upp i Folkets hus.
– Då måste du också vara med, blev deras svar.
Och så blev det.
Vid 50 års ålder ställde du dig alltså på scenen igen, efter ett uppehåll på några årtionden?
– Precis. Jag älskar ju revyer och har gjort sedan jag var grabb. Mamma och jag gick och såg nyårsrevyn hemma i Örebro nästan varje år. Ragge Persson, en lokal revyräv, var min idol. Och Ragge var även idol till Peter Flack som i dag är rikskändis i revysammanhang, berättar Arne.
– Så roligt det var att själv spela teater igen. Jag kände igen känslan från när jag var 12 år och hade blivit medsläpad till en teaterkurs, som ABF höll i, av en kompis. Vi kallade oss Rackarungarna och satte avslutningsvis upp en föreställning. Jag fick vara positivhalare eftersom jag kunde sjunga, minns Arne.
– Att spela revy är lust, glädje och nervositet. Oj så nervös man är när teatersalongen släcks ner, just innan ridån går upp. Men därefter är det bara roligt.