För snart sju år sedan axlade han rollen som chef på museet.
Det är knappast någon överdrift att påstå att något banbrytande pågår på Västerviks Museum dessa dagar. Museet har rönt internationell uppmärksamhet. Något som museichefen naturligtvis är både glad och stolt över. Bland annat figurerade man i förra numret av magasinet National Geographic, och nyligen fick man en förfrågan från Tyskland om att bygga en utställning för Hansamuseet i Lübeck.
Vad ligger då bakom allt detta ståhej?
Det handlar förstås om det svenska krigsfartyget Mars (även kallat Mars Makalös). Skeppet förliste i Östersjön vid Ölands norra udde 1564 under ett våldsamt och blodigt slag – skeppets allra första – mot den danska och tyska flottan från Lübeck. Skeppet var sin tids största i regionen, kanske till och med ett av världens största vid den här tiden. Sommaren 2011 återfanns det på havets botten utanför Öland av en grupp dykare från det Västerviksbaserade dykföretaget Ocean Discovery.
Från Västerviks Museums håll följde man händelseutvecklingen med stort intresse. Och snart var en utställning planerad med bärgade föremål från vraket. Det började i liten skala.
Men i augusti 2013 öppnade den påkostade och fasta utställningen "Mars Makalös – det marina 1500-talet".
Utställningen omfattar över 300 kvadratmeter utställningshall och visar föremål som bronskanoner, skeppstimmer och diverse andra artefakter. Dessutom visas en fotomosaik, med över 600 stillbilder som sammanfogats, liksom en utställningsfilm om skeppet och om dykningarna som ledde till att det lokaliserades och upptäcktes på havets botten för snart fyra år sedan.
Det unika fyndet visade sig som sagt intressera många. Inte minst var, och är, intresset stort från akademiskt håll.
I höstas fick man besked om att Södertörns högskola gärna vill inrätta en forskningsstation på Västerviks Museum.
Numera är forskningen kring Mars ett samarbetsprojekt mellan Södertörns högskola, Försvarshögskolan, Ocean Discovery, Marin Mätteknik AB, Deep Sea Productions och Västerviks Museum. Ett samarbete alltså mellan den akademiska världen och näringslivet.
I höstas presenterades också en förstudie kring hur man skulle kunna göra Kalmar län till ett marinarkeologiskt centrum. Förstudien – som går under namnet Sydostpassagen – är genomförd av dokumentärfilmaren Malcolm Dixelius på uppdrag av länsstyrelsen. Utöver planerna på att göra Västervik till en spjutspets inom den internationella forskningen i marinarkeologi handlar förstudien om att öka dykturismen i länet i stort.
Nu pågår planer på en utbyggnad av museet. Likaså finns tankar på att inrätta ett så kallat visualiseringscenter (ett digitalt forskningscenter och en mötesplats kring visualisering för forskning, näringsliv, allmänhet och skola, i likhet med Visualiseringscenter i Norrköping). Men detta är alltså på idé- och planeringsstadiet än så länge. Finansieringsfrågan är inte löst.
– Vi har varit duktiga på att ta vara på de möjligheter som erbjudits oss, och vi har kunnat svara upp mot förväntningarna. Det är inte minst Sydostpassagen en bekräftelse på, menar Olof Nimhed.
– Det är faktiskt så att den modernaste forskningen i världen på det här området nu sker i Västervik. Det är ganska sensationellt.
Han betonar att Mars-projektet handlar om ett samarbete mellan flera olika parter.
– Det är ett gemensamt utvecklings- och forskningsprojekt. Som museum har vi ju inte haft något ekonomiskt kapital att bidra med. Däremot kan vi erbjuda en fysisk plats och viss kunskap.
Det krävs förstås ett visst mått av mod och självförtroende också för att tacka ja till den här typen av engagemang.
– Vi hade såklart kunnat välja att fortsätta enligt invanda mönster, med att i första hand vara en bevarande-institution som emellanåt dammar av sina föremål i samlingen. Men vi valde i stället att satsa på det utvecklande museiperspektivet, där vi är en del i det aktiva skapandet av ny kunskap. Det är både roligt och spännande!
– Förvaltaruppdraget har vi såklart kvar, men det är bara en dimension. Vi är inte begränsade till det.
Varav hjärtat är fullt – Olof Nimhed pratar gärna om utvecklingen och framtidsplanerna för Västerviks museum. Men nu gör vi ett försök att zooma in personen Olof Nimhed.
Han växte upp i Västervik – bodde på Idrottsgatan vintertid och tillbringade somrarna i Gladhammar – och provade faktiskt redan som nybakad ung student på att själv undervisa på sin gamla gymnasieskola.
– Det var lärarbrist och jag tillfrågades av dåvarande rektorn Eire Pettersson om jag kunde tänka mig att vikariera.
Det var en speciell upplevelse att undervisa sina jämnåriga. Men själva undervisningen var ingen avskräckande erfarenhet, tvärtom.
Olof bestämde sig för att detta var något han ville satsa på och begav sig till Linköping för att studera till adjunkt (ämneslärare) på universitetet där.
Några planer på att återvända till Tjust hade han egentligen inte. "Hela världen låg ju öppen", som han själv säger. Men hans förra arbetsgivare var envis och målmedveten. Således gick flyttlasset tillbaka till Västervik efter avslutade universitetsstudier och 1986 tillträdde han sin lärartjänst vid Västerviks gymnasium.
– På sätt och vis var det lite snopet. Jag var ju på väg någonstans, även om jag inte hade klart för mig exakt vart jag ville fara. Samtidigt är det ju inget fel på Tjustbygden.
– Skolvärlden var en kunskapsrik värld. Det fanns mycket yrkeskompetens i den gamla lärarkåren. Många hade sysslat med forskning tidigare och så småningom blivit lektorer. Och jag tilltalades av utmaningen det innebar att försöka nå fram till eleverna och få dem intresserade av det jag hade att lära ut.
– Men skolvärlden har förändrats. Det är ju ingen hemlighet att skolan, och även lärarutbildningen, är i kris. Jag skulle kunna uttrycka en massa åsikter kring detta men låter nog helst bli. Jag skulle bara framstå som en sur gubbe.
På eget initiativ fick Olof 2004 en handledarfunktion förlagd till Västerviks Museum. Och under några år jobbade han parallellt som gymnasielärare och handledare för universitetsstudenter som kom till Västervik för att skriva uppsatser kring lokalhistoriska händelser och skeenden.
– Jag hade ju aldrig släppt kontakten med universitetsvärlden och tyckte att det var synd att Linköpings univeristet inte skickade studenter till Västervik. Här fanns många "orörda" forskningsområden och uppsatsämnen. Och många studenter hade ju behov av uppsatsmaterial att hugga in på. Universitetet nappade på min idé att skapa en lokal handledarfunktion här och jag fick det uppdraget.
– Numera kommer studenter från flera olika universitet för att forska här. Tyvärr hinner jag inte längre handleda i samma utsträckning som tidigare. Men vi försöker ändå ta hand om dem som kommer så gott vi kan.
– På museet får jag fortfarande jobba med kunskap och förkovran. Utvecklingen är positiv och jag och mina kollegor får vara med om att bygga upp något nytt och unikt. Det känns verkligen roligt, säger Olof Nimhed.