Redan i unga år intresserade han sig för lokalhistoria, gamla byggnader och byggnadsvård – och inte minst för människors berättelser om "förr och nu".
Förklaringen lär ha koppling till både arv och miljö, poängterar han.
– Mamma var intresserad av antikviteter och drev under en period en antikaffär, farfar släktforskade, morfar var snickare och kunde mycket om gamla hus.
Själv försjönk Örjan gärna i lokalhistoriska böcker om hembygden Tjust.
– Jag minns att jag till exempel tyckte mycket om Ingvar Sjöbergs fotoböcker om Västervik då och nu.
När det så småningom var dags att välja yrke tänkte Örjan förnuftsmässigt att ingenjörsspåret nog var ett säkert kort att satsa på.
Flytten gick till Halmstad där han under ett års tid studerade på utvecklingsingenjörsprogrammet.
– Jag rodde det där året i hamn men kände att utbildningen inte passade mig.
I stället bytte han till bebyggelseantikvariskt program i Göteborg.
– Det var en lättnad. Jag kände direkt att jag kommit rätt. Kurslitteraturen utgjordes ju av samma slags litteratur som jag redan hade på nattduksbordet, säger han och ler.
Under studietiden sommarjobbade han på Länsstyrelsen i Kalmar något som så småningom ledde till att han fick fast anställning på samma arbetsplats.
Det första stora uppdraget i egenskap av byggnadsantikvarie blev att rådgiva vid, och ansvara för, renoveringen av Almviks tegelbruk som då stått och förfallit under drygt två decennier.
– Det var en stor utmaning. Det växte sly överallt och det var hål i taket. Inget var gjort sedan 1971 då verksamheten upphörde (tegelproduktionen i Almvik har en historia som sträcker sig över drygt tre och ett halvt sekel).
Örjan arbetade både för länsstyrelsen och Riksantikvarieämbetet under åren som följde.
1994 erbjöds han jobb på Länsmuseets bebyggelseenhet som han blev chef för 1998.
2010 efterträdde han Maria Malmlöf (även hon från Västerviks kommun) som länsmuseichef.
Länsmuseet är en av flera andra regionala kulturinstitutioner i Kalmar län. Några andra exempel är Kalmar konstmuseum, konstkonsulenten, Byteatern, Hemslöjden och Reaktor Sydost (film).
Av dessa är Länsmuseet den största organisationen.
Drygt 90 anställda arbetar inom museets sex olika avdelningar: Bebyggelseenheten, pedagogiska enheten, museiarkeologi Sydost, Kronan (arkiv, bibliotek och samlingar), kanslienheten och marknadsenheten.
Utan att dra hela historien kan nämnas att verksamheten startade som en ideell förening, Kalmar läns fornminnesförening,1871 med tillgång till ett par rum på slottet. Verksamheten utvecklades snart till att omfatta mer än fornminnen. Redan tidigt började museet under Riksantikvarieämbetets ledning att arbeta med regional kulturminnesvård (fornminnen, kyrkor, medeltidsstäder, allmogebebyggelse). 1977 ombildades museet till en stiftelse med Kalmar läns hembygdsförbund, Landstinget i Kalmar län och Kalmar kommun som huvudmän.
– Att utveckla och utvidga verksamheten är en viktigt målsättning för mig som chef. Likaså att vi i vår verksamhet ska vara relevanta och följa med i samhällsutvecklingen. Det är viktigt att ha tentaklerna ute. Vi vill ju vara med och påverka samhället.
Länsmuseet koncentrerar sig med andra ord inte enbart på att bevara kulturarvet?
– Nej, långt i från. Exempel på samhällsfrågor vi arbetar aktivt med just nu rör såväl integrations- som miljöfrågor.
Berätta!
– Bland annat jobbar vi med samhällsorientering för nyanlända i tio av landets tolv kommuner (ej Västervik som har egna integrationsprojekt). Sedan länge arbetar vi också med något som går under namnet Bridging Ages. Det är ett nätverk med ett 1000-tal medlemmar runt om i världen. Vi har jobbat med demokratiprojekt och med fattigdomsbekämpning, bland annat i Serbien och i Sydafrika.
Miljöfrågor är ett annat viktigt område för Örjan Molander. Något som märks såväl på hans arbetsplats som privat.
– Vi har köpt in två elbilar som tjänstebilar. Andra som är intresserade av att köra mer miljövänligt kan gå med i vår nystartade bilpool. Jag är intresserad av det här med delningsekonomi. Jag tror verkligen på det.
Privat har han och hustrun gjort sig av med bilen, något som ofta väcker uppmärksamhet och stor förvåning när han berättar för vänner och bekanta om det.
– Det är ju en slags statussymbol och många har svårt att tänka sig att vara utan bil.
– Vi sålde vår för ett och ett halvt år sedan och för oss har det inte varit några problem alls att avara den. Om vi ska åka någon längre sträcka och inte har möjlighet att ta tåget så hyr vi bil. När jag ska handla tar jag cykeln. Men så bor vi i stan, någorlunda centralt. Jag har bara två kilometer till jobbet. Det är förstås knepigare att vara utan bil om man bor på landsbygden. Men då är ju det här med bilpool en bra lösning.
Vad är det bästa och roligaste med ditt arbete?
– Att det erbjuder så stor variation. Jag blir aldrig trött på jobbet. Jag och mina medarbetare har också stor frihet att påverka verksamheten med våra egna ambitioner och idéer.
– Sedan tycker jag att det är roligt med personalfrågor och att utveckla arbetsplatsen. Här arbetar en blandad kompott människor med skilda kompetenser. Det är kul.
Vad är det svåraste med ditt arbete?
– Eftersom friheten är så stor är nog det svåraste att välja vad man ska satsa på. Det är ju viktigt att lägga resurserna på rätt saker. Ekonomin måste gå ihop naturligtvis.
– Den största utmaningen är ändå att verkligen vara ett länsmuseum för hela Kalmar län.
Vad känner du dig mest stolt över att ha åstadkommit hittills under din tid som chef?
– Att vi har fortsatt Maria Malmlöfs linje att göra länsmuseet angeläget för fler och att vi blivit mer utåtriktade.
Ur byggsynpunkt händer det ju ganska mycket i din gamla hemstad Västervik för närvarande. Är det något som du följer med extra stort intresse?
– Utvecklingen på slottsholmen är verkligen spännande och det är en rejäl utmaning att förena det nya och det gamla. Tyvärr blir jag också ofta upprörd över ovarsamma ombyggnader och renoveringar. Nästan varje gång jag kommer till Västervik är det något nytt hus som till exempel fått nya illa anpassade fönster. På 60-talet rev vi hela hus. I dag river vi dem lite i taget – dessutom med statliga ROT- bidrag. Bevarande är en strategi för utveckling. Det behöver vi bli bättre på att visa.