– Det går alltid att planera in en fikastund mellan eller efter de övriga aktiviteterna. Mina kompisar är jätteviktiga för mig och jag träffar dem flera kvällar i veckan, säger han.
Petter, som växte upp i Västervik, drömde som barn varken om att tävlingsdansa eller försörja sig som frisör. Nej, målsättningen var länge att han på ett eller annat sätt skulle jobba med djur – något han höll fast vid ända upp i gymnasiet.
– Jag gick djursjukvårdarlinjen på Gamlebygymnasiet. Jag trivdes väldigt bra med utbildningen men visste inte riktigt hur jag skulle gå vidare efter studenten. Om jag skulle plugga vidare behövde jag läsa upp betygen.
Medan han funderade på nästa steg dök möjligheten att göra ungdomspraktik upp och Petter valde att göra sin praktik på veterinärstationen i Gamleby.
– Det var en bra erfarenhet, för då insåg jag att djursjukvård inte var min grej. Jag kom fram till att det bästa nog var att mitt stora intresse för djur även i fortsättningen fick vara just ett intresse, säger han.
När vi ses hemma hos Petter, som bor i ett mysigt gammalt trähus på Nygatan, skuttar Turbo runt i lägenheten. Turbo är en teddydvärgvädur (ännu så länge en relativt ovanlig ras i Sverige) – med underbart len päls – som visar sig vara ganska social till sin läggning. Han håller sig nämligen i vår närhet under nästan hela samtalet. Nåväl han häckar en hel del under soffan också...
I dag, och sedan tre år tillbaka, jobbar Petter som frisör på salong People i Västervik. Att yrkesvalet till slut föll på frisör har han sin farbror Björn Adolfsson, kanske mer känd som Björn Klippare, att tacka för.
Under många år drev Björn sin salong i Västervik och där erbjöds Petter jobb, bara han skaffade sig en utbildning.
– Jag hade jobbat lite i klädbutik på somrar och andra lov när jag var yngre och tyckte att det var ganska kul.
– Förmodligen hade jag väl en känsla för färg och form utan att egentligen reflektera över det. Jag hade inte tänkt på att det var något jag kunde använda i yrkeslivet. Inte förrän jag började fundera på att utbilda mig till frisör, säger Petter.
Delvis var det löftet om jobb som gjorde att han faktiskt vågade satsa på en frisörutbildning.
– De flesta skaffar ju sin utbildning på gymnasiet men eftersom jag redan tagit studenten fick det bli via en privat skola.
Valet föll på en treårig utbildning i Kalmar. Det innebar ett år i skolan och två på salong innan diplomet var hans.
Efter fullgjord utbildning återvände så Petter till Västervik 2008 och började arbeta hos farbror Björn på Storgatan.
– Jag blev kvar även ett par år efter att han gått i pension och salongen fått ny ägare.
Så, för tre år sedan, rekryterades han till salong People.
På den lite större salongen fanns möjlighet att utöver det ordinarie arbetet även jobba med större event och modevisningar liksom att kontinuerligt vidareutbilda sig. Och det tilltalade Petter.
Vad är det bästa med ditt jobb?
– Att jag får lyfta fram det positiva och det bästa hos människor varje dag. Jag får ju alltid göra folk fina och glada.
– Det roligaste är när man får möjlighet att jobba både med färg och form, klippning och färgning. Det vill säga när man får jobba med helheten.
Dansen då? När väcktes det intresset? Minns du det?
– Ja, det minns jag faktiskt precis. Det var på mellanstadiet. En dag fick vi besök på skolan av ett ungt par som dansade bugg och tävlade. De ville få fler att börja dansa och besökte olika skolor för att värva barn och ungdomar till sin dansverksamhet. De skulle dra igång barnbuggkurser.
– Jag och några av mina klasskamrater tyckte att det såg roligt ut och bestämde oss för att prova.
Ett lyckokast, skulle det visa sig. För Petter har dansat allt sedan dess, både på tävlingsnivå och för skojs skull.
– Jag hade nog inte kommit på tanken att börja dansa om det inte vore för de där ungdomarna som kom till vår skola. Ingen annan i min familj är intresserad av dans.
Mellan 1998 och 2008 tävlade Petter ganska flitigt, med olika danspartners.
– Man får byta partner allteftersom man avancerar. När man ska tävla är det ju viktigt att vara på samma nivå.
Tävlingsträningen skedde i Linköping och i Kalmar.
– Men när jag flyttade tillbaka hem till Västervik och började jobba heltid var det svårt att hinna med tävlingsbiten. Det var så mycket annat som krävde mitt fokus just då. Men nu har jag tagit upp tävlandet igen, och det känns jätteroligt.
I våras började han dansa med en ny partner, Mikaela Öfverberg, som bor i Linköping. De tränar regelbundet tillsammans med andra danspar som också tävlar. Och på helgerna besöker de varandra – antingen åker Petter till Linköping eller också kommer Mikaela till Västervik – för att öva.
– Men allra mest övar man helt själv, poängterar Petter.
Redan i våras medverkade de i sin första tävling.
– Det var framför allt för att kolla hur vi låg till. Vi kom på sjunde plats av 42 tävlande. Så det kändes bra.
– Egentligen ser jag faktiskt inte mig själv som en tävlingsmänniska. Men tävlandet hjälper mig att ha ett mål med min träning och det gör mig bättre.
Genom att tävla är det också lättare att få en uppfattning om hur man utvecklas eftersom kunskapen värderas, menar Petter.
– Men jag har aldrig känt mig pressad att tävla. Jag dansar och tävlar för att det är roligt.
Ett par kvällar i veckan håller Petter även buggkurser i föreningen Danzvetts regi samt håller ett buggaerobic-pass på dans- och träningsstudion The House.
– Buggaerobic-passet är ett fysiskt jobbigt träningspass med buggstegen som utgångspunkt. Jag gör en koreografi som byggs på och utökas allt eftersom under passet. Alla kan vara med. Inga förkunskaper krävs.
När det gäller kurserna hos Danzvett gäller det att ha ett mer tekniskt tänk för att hjälpa folk att utvecklas på dansgolvet förklarar Petter.
– Det är något helt annat att instruera andra än att dansa själv. Det är lärorikt och innebär variation. Det känns nyttigt att växla fokus mellan den egna träningen och utvecklingen och att undervisa andra.