Det har gått lite drygt åtta månader sedan hon anlände till Västervik – en stad och en kommun som då närmast var som ett vitt ark för henne.
– Jag hade aldrig varit i Västervik innan jag sökte jobbet och visste därmed i stort sett inget alls om kommunen eller om kulturlivet här. Men jag har verkligen blivit väl emottagen. Jag har träffat många hjälpsamma och tillmötesgående människor och trivs som fisken i vattnet.
Vi börjar i nutid.
Stina arbetar alltså som kultursamordnare, en titel som hennes kollega Ann-Sofie Pettersson tidigare haft.
– Ann-Sofies titel är numera kulturhandläggare. De olika beteckningarna ska förhoppningsvis säga något om våra respektive arbetsuppgifter och göra det lättare för folk att veta vem de ska vända sig till.
Den administrativa biten är Ann-Sofies fokus medan Stina har en mer utåtriktad roll. Det är hon som har direktkontakt med dem som representerar kulturföreningarna i kommunen.
Totalt rör det sig om ett 60-tal mer eller mindre aktiva sådana.
De första månaderna på nya jobbet har handlat om att lära känna verksamheten i stort, träffa och skapa kontakt med föreningslivets representanter och att helt enkelt orientera sig i allt det nya – såväl mentalt som geografiskt.
– Jag blev så glad härom dagen när jag insåg att flera ansikten och namn som figurerade i tidningen var bekanta för mig. Jag hade antingen mött dem eller läst om dem i tidningen förut.
På det stora hela går Stinas arbete ut på att stödja och vägleda dem som ideellt arbetar för ett rikt kulturliv i Västerviks kommun, det vill säga föreningarna.
– Mycket rullar på av sig självt med projekt och diverse återkommande arrangemang. De flesta ideella aktörer har behov av ekonomiskt stöd för att kunna genomföra sina evenemang och aktiviteter. Där kan kommunen gå in och bidra till viss del. Men det är många som ska ha del av bidragspengarna och det är förstås viktigt att de fördelas jämnt och rättvist. De ska gå till sådant som medborgarna kan ha glädje av, både breda konventionella arrangemang och lite smalare.
– Utöver den hjälp kommunen kan bidra med, rådgivande och ekonomisk, kan jag även vägleda och tipsa om andra organ man kan vända sig till för stöd och samarbete.
Närmast kommer Stina från Härnösand där hon var bosatt under många år.
Hon har bland annat arbetat på Sveriges Radio P4 Västernorrland, som radioproducent. Parallellt med det studerade hon på distans vid Dramatiska Institutet (DI) i Stockholm.
Så småningom bytte hon radiojobbet mot uppdraget som scenkonstproducent.
En nyfikenhet på scenkonst och en vilja att utvecklas och lära sig mer och nytt gjorde att hon sökte jobbet. Arbetsgivaren hette då Norrdans.
Men innan allt detta – det vill säga innan yrkeskarriären tog fart – tillbringade hon inte mindre än sju år på Kuba, närmare bestämt i Havanna.
Från Malmberget till Havanna. Hur hamnade du där? Berätta.
– Det var tack vare min moster och hennes man. Han var ambassadör på Kuba en tid och jag reste dit för att vara aupair åt min kusin. De trivdes inte så bra och stannade följaktligen inte så länge. Själv trivdes jag desto bättre och blev kvar. Det var värmen, musiken och rytmen där som tilltalade mig.
– Jag försörjde mig som tolk, översättare och reseledare. I sju år blev jag kvar, berättar Stina.
Hur var det att växa upp i gruvorten Malmberget?
– Det var ju så länge sedan!
– Men jag kan bjuda på ett märkligt minne: många byggnader i samhället revs ju av säkerhetsskäl eftersom de annars riskerade att rasa av sig själva, en av dessa byggnader var min mellanstadieskola. Jag minns hur vi såg på när den sprängdes. En explosion och sedan föll skolan ihop. Det var surrealistiskt på något vis.
– För varje år fick vi också lite längre att gå till skolan eftersom kratern, gropen, hela tiden växte. Byggnader i samhällets centrum revs som sagt och därefter sprängde man upp de gruvorter som fanns under. Jag minns också synen när kyrkan skulle flyttas och kyrktornet fraktades genom stan. Det var en syn!
Du är ju fatiskt renägare också. Berätta.
– Det är ett bestånd som jag ärvt i Udtja. Renarna sköts av folk i samebyn. Arvet är från min pappa. Han försörjde sig inte på renarna utan hade ett annat förvärvsarbete. Hans bror, min farbror, levde på renskötsel dock.
– Jag åker upp ungefär två gånger om året och klappar om renarna, säger Stina och ler.
Nu när du har varit på plats i åtta månader – vilken är din bild av kulturlivet i Västerviks kommun?
– Det är ju en förhållandevis liten kommun som med det i åtanke har ett bra utbud. Det finns en bredd, vilket är kul. Kulturlivet bärs upp av många ideella krafter.
Har du identifierat några brister?
– Spontant önskar jag att det kunde finnas ett större, mer kontinuerligt, kulturutbud för barn. Barnteater till exempel. Det borde finnas något för dem varje helg. I nuläget är utbudet väldigt sporadiskt.