Att han själv en dag skulle stå på scen och till och med ha skådespeleriet som yrke fanns inte i hans föreställningsvärld då, när han var 8-9 år gammal.
– Jag var ohyggligt blyg och tystlåten som barn, avslöjar han.
Men han gillade teatern och minns fortfarande den speciella känslan av att slå sig ner i salongen och inte veta vad som komma skulle. Då när ljuset dämpades, publiken tystnade och ridån till slut gick upp.
– Det var kittlande. Jag begrep ju inte allt såklart. Men känslan var förtrollande.
Först i sena tonåren provade han på att själv agera för allra första gången. Det var i mitten av 70-talet och Mats var gymnasist på Vasaskolan i uppväxtstaden Gävle.
Tack vare några skolkompisar hade han gått med i gymnasieförbundet Verdandi, en förening, som varje år sedan 1937 uppför ett spex i samband med skolans vårsoaré.
– Det är en klassisk akademisk tradition. Ofta bygger spexet på en känd roman eller film, förklarar han.
– I grund och botten handlade Verdandi om ett fördjupande i litteratur, teater och det svenska språket.
– Vi övade oss till exempel i vältalighet. I samband med en träff var fjortonde dag turades vi om att improvisera runt ett slumpmässigt utvalt ämne. Vi fick helt enkelt dra en lapp ur en hatt och sedan sätta igång och prata. Till en början var det hemskt obehagligt för mig som var så blyg och osäker. Men det var utvecklande.
Genom Verdandi hade Mats, för första gången sedan han började skolan, hittat ett sammanhang där han trivdes.
Under andra året valdes han till ordförande i föreningen och med det kom uppdraget att även skriva manus och axla en av de större rollerna i spexet.
Tolkiens fantasyroman ”Sagan om ringen” låg till grund för det årets föreställning.
Skolans rektor hette Alf, vilket förstås blev Gandalf. Och honom skulle Mats gestalta.
Publikens reaktion var överväldigande.
– Gensvaret gjorde mig alldeles rusig och jag ville inte gå av scenen. Det var ett stort ögonblick för mig, när 350 personer skrattade samtidigt åt en av mina repliker.
Kanske skulle man kunna kalla det ett slags aha-upplevelse.
Året därpå reste Mats till USA för att gå på high school med dramainriktning. Det blev ett givande år där han också blev upptagen i ett lokalt teatersällskap som satte upp föreställningen ”Gökboet”.
– Det var mitt första jobberbjudande. Vi fick en fin recension i lokaltidningen efter premiären vilket gav mig blodad tand, jag kände att jag kanske faktiskt hade en viss fallenhet för detta med skådespeleri.
Efter gymnasiet väntade Skara skolscen. Och sakta men säkert stärktes självförtroendet.
– Till slut blev jag nog lite väl styv i korken, menar Mats som vid den här tiden var helt övertygad om att nästa station var Scenskolan i Malmö.
Men. Riktigt så enkelt var det inte, skulle det visa sig. Mats sökte men kom inte in. Konkurrensen om platserna var stenhård.
Under några år försörjde han sig som vårdbiträde inom psykiatrin, och även som obduktionstekniker och barnskötare.
Han testade lite av varje.
– Någon sa till mig att jag var så bra med människor och föreslog att jag skulle söka till Socialhögskolan.
Så blev det. Mats flyttade till Umeå för att studera där.
Men längtan efter teatern ville liksom inte ge med sig.
– Jag läste dikter och gav monologer så fort tillfälle gavs, vilket oftast var i festsammanhang.
Men så blev det dags för en praktikperiod, vilken förlades till frivården i Luleå och där fanns ju Norrbottensteatern...
– Jag fick kontakt med en av de fasta skådespelarna på teatern, Gustav Levin, som hjälpte mig att öva inför att söka till scenskolan på nytt.
Inte heller denna gång gick det vägen, trots de gedigna förberedelserna. Men skam den som ger sig. Mats tog sig vidare till slutprovet flera gånger. Och på fjärde försöket, som han bestämt fick vara det sista, kom han slutligen in. 30 år gammal påbörjade han äntligen sin utbildning vid Stockholms dramatiska högskola.
– Reuben Sallmander, 19 år, var yngst i klassen och jag äldst.
– Teatern är mitt liv, konstaterar Mats Hedlund.
Han förklarar att han älskar allt som hör till, från de allra första textläsningarna till premiär och slutföreställning.
– Men framför allt älskar jag att repetera. Själva processen som sådan är väldigt lustfylld för mig.
– Det är häftigt när man känner att alla i en teatergrupp, oavsett roll och uppgift, jobbar mot samma mål. Alla är lika viktiga. Teater är ju en kollektiv konstform.
Några film- och tv-roller har det också blivit genom åren. Bland annat medverkade han i ”Kronprinsessan” (2006), ”Barnen på Luna” (2000) och ”Skoltoaletten” (den sistnämnda är en tv-sketch han gjorde tillsammans med Peter Stormare 1982).
Men främst har han alltså verkat i teatervärlden.
– Scenkonstskådespeleriet kräver större uttryck och är inte lika teknikbundet som filmskådespeleriet. Repetitionstiden, som är den mest kreativa fasen under hela processen, är också längre, vilket passar mig.
Arbetsgivarna har hetat Unga Riks, Riksteatern, Folkteatern i Gävleborg, Kronobergsteatern, Scenkonst Sörmland, Unga Klara och Stockholms Stadsteater.
Ett av de tidigaste uppdragen efter Scenskolan blev att medverka i Riksteaterns uppsättning av Hamlet. Samuel Fröler gjorde titelrollen och Mats Hedlund och Per Morberg spelade hans studentkamrater Guildenstern och Rosencrantz .
Länge var Sörmland Mats och hustrun Isabellas hembygd. Men för två år sedan flyttade de till Småland och Tjustbygden, närmare bestämt till den lilla orten Rumma.
– Eftersom jag är frilansande skådespelare spelar det ju ingen roll var jag har min bas. Jag är mobil.
Just nu är Mats Hedlund engagerad i Teaterskeppets föreställning om hungerkravallerna, även kallat ”Västerviksupproret”, som ägde rum i staden för 100 år sedan.
Pjäsen, som är specialskriven av dramatikern Carsten Palmaer, sätts upp i höst. Mats Hedlund är en av två regissörer (Eva Gröndahl heter hans regikollega) och dramapedagog Beatrice ”Bisse” Jansson Johansson är regiassistent.
Mats Hedlund håller också sedan i höstas en skådespelarkurs i Teaterskeppets regi.